Fredag hos Madde med god grekisk middag. Mycket jobbprat innan vi äntligen satte oss i soffan för att prata bok.
Anneli: Har inte hunnit läsa klart. Men, boken. Hon inser hur lite hon visste om Nordkorea. Det var som att läsa om något för länge sedan. Att det är såhär människor har det, Anneli tyckte det var obehagligt att läsa. Kändes verkligen som en helt annan värld. Lite stolpig i sitt berättande. Hon kommer självklart läsa klart och ser likheter i vad som händer nu. En kan inte göra allt men många kan göra någonting. Ju fler som står upp så kanske det till slut sker en förändring.
Sara: Tycker att Anneli sa det mesta hon ville säga. Hon har nästan läst ut boken. Hon är väldigt glad att hon fick läsa just den här boken och varje sida lärde henne mer om Nordkorea och det boken berör. Kände precis som Anneli att boken inte känns tidsenlig, utan att det handlar om något för länge sedan. Hon visste inte att det var så illa i fattigdomen, ok att landet var så stängt och att man inte fick tycka som man ville. Fick inte ha några åsikter. Att inte ha något att tycka, att vara så hjärntvättad, det är väldigt läskigt.
Lovisa: Hon tyckte ganska lika som de föregående. Viktig bok men inte så attraktivt skriven. Fler borde läsa den. Fascinerad av att de inte fick tycka så mycket. Lovisas syster är akrobat/clown och har varit i Nordkorea. Någon frågade efter om det var en komisk eller en dramatisk upplevelse. - Vad tycker du själv? De kan verkligen inte ha något eget tyckande. Att det är så fattigt att de dör. Och att de av barmhärtighet inte ger bort sin dåliga och mögliga mat för att det inte känns ok att ge dem dålig mat. Hur kunde man lämna sina barn under så lång tid. Att vi curlar våra barn, men att de fick ta hand om sig själva från så tidig ålder. Hemskt.
Michelle: Tycker inte att det blir så spännande när det är en biografi, eftersom hon uppenbarligen har överlevt. Däremot är det intressant och viktig läsning. Michelle har länge varit intresserad av hur ett land som Nordkorea fungerar och när hon gick i skolan skrev hon ett arbete om Filippinerna som ibland är stängt och ibland är öppet. Hon förstår inte hur människor överlever i ett sådant totalitärt system. Hon påstår att hon aldrig hade klarat det själv. De flyr utan att veta vad de kommer till och det är imponerande.
Diana: Fascination av berättelsen. Diana har en instagramvän som fotar i Nordkorea och då ser man olikheten med hur vår nutid ser ut mot deras nutid. Vad hade gett dem tanken om att fly är bättre. Hur vet man det? Att man kan fly? Ibland blev boken lite långtradig. Vissa saker upprepade sig, i boken. Det var bra att men fick reda på hur det är nu. Nu är det dags att något förändras, någon borde gå in i landet och styra upp.
Mia: Tycker eg inte om biografer, vill ha "hittepå". Skillnaden mellan att en kvinna eller man som flyr är att mannen blir tagen på allvar. Pappan var fascinerad av Kina för att det hängde annat än ledaren på väggarna = frihet. Kvinnorna å andra sidan möter trafficking. Kvinnorna är alltid sexuellt utsatta, oavsett land. Kvinnorna lever vidare, "business as usual", vi lever vidare.
Annica: Hon hade läst den för ett år sedan. Biografier är ofta spännande berättelser men språket i boken är inte så bra. Hon tänker på hur långt hon skulle gå själv för att rädda sin familj och ta sig ur det.Varför finns det folk som väntar på folk vid gränsen bara för att utnyttja de som flyr. Svårt att sätta sig in i hur det kan vara att leva med de här förutsättningarna. varför har det inte blivit någon revolution i landet? Varför får det fortgå och vara på det här sättet? Landet är så otryggt. Att gränsen till Sydkorea är så nära...
Madelene: Hon kom inte så långt. Hon tycker att berättaren synliggör för många personers livsöden. Hon tycker att diktaturer är spännande för att det finns en viss ordning, inte positivt spännande men att det finns så mycket psykologi i härskartekniker. Läskigt och spännande på samma gång.
Nu ska vi få nästa bok av Anneli.... Barn nr 8. Av, Kim Van Alkemade. Spännande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar