Dödgrävarens dotter

Denna gång har vi träffats hemma hos Sara. Vi fick en fantastiskt god middag bestående av kycklinggryta och ris med en massa goda tilltugg, banan, ananas, jordnötter, russin mm. Till förrätt åt vi Civici och efterrätten var en fantastisk vit choklad mousse. Vi saknar i kväll Madde som ligger hemma sjuk, krya på dig!!!

Vi har läst boken Dödgrävarens dotter skriven av Joyce Carol Oates.

Sara visste inte riktigt vilken bok hon skulle välja så hon googlade på bokklubbstips och föll snabbt för denna. Hon läste Anne Franks Dagbok som barn och tyckte att denna bok liknade så till vida att det fanns många sorgliga karaktärer.

Anneli har bara ett par sidor kvar och tycker att hon trots att det inte händer så mycket fastnat i boken. Hon fascineras av kvinnoödena i boken och blir nästan lite förbannad när hon läser hur kvinnorna behandlas och undrar varför karaktären inte sätter ned foten och säger ifrån. Anneli önskar att det skulle ha hänt lite mer i boken. Hon har längtat och sett fram emot att läsa boken.

Lovisa har inte hunnit sammanfatta boken för sig själv hon hade velat smälta boken och tänka efter lite själv. Hon tycker att karaktären är en fin mor men att hon själv sätter sig själv i underläge. Hon vill inte bli Rebecka för hon vet väl inte själv vem hon är. Hennes mamma tar inte något ansvar men hon har säkert en massa saker med sig i sitt bagage. Det är en fin bok men det kunde hända mer, nu hoppade Lovisa över sidor då det inte hände så mycket.

Mia tycker att boken inleddes på ett väldigt långsamt sätt och hon var riktigt upprörd och hade inre monologer med Joyce Carol Oates. Från sidan 528 tycker Mia att boken vänder, där får man svar på att inledningsscenen betyder mycket. Mia tycker att det inte är så synd om kvinnan utan om sonen som ju är Joyce Carol Oates pappa. Han får aldrig märkas eller synas och han blir hela tiden nedtryckt trots att han har som en vulkan inom sig. Sonen får endast komma i självuttryck genom pianospelet aldrig annars, han får inte ens fråga om sin pappa. Mia undrar om Rebecka verkligen känner något för Gallagher eller om hon bara utnyttjar honom för att sonen ska få spela piano. Övriga svarar att hon förmodligen inte kan älska någon eftersom hon inte älskar sig själv. Mia tror att breven på slutet är autentiska, att författaren hittat dem.

Annica tyckte inledningsvis att boken var svår att komma in i, de första sidorna tog 5 dagar att läsa. Sedan blev boken spännande. Tragiskt att leva hela sitt liv i en lögn framförallt för sonen som inget visste. Mamman visste ju i alla fall mera om sin bakgrund. Om Rebecka hade erkänt att det var hennes bror hade hon varit tvungen att erkänna vem hon egentligen var. Hon har levt hela sitt liv i förnekelse och hon reagerade förmodligen instinktivt. Annika menar att hon förmodligen reagerat på ett liknande sätt själv. Annika tycker att boken var bra.

Sara tycker inte att sonen och mamman fick bra kontakt på slutet utan att de gled ifrån varandra mer och mer. Rebecka levde någon sorts "fasadliv". Sara sökte hela tiden efter en vettigare relation, Rebecka  nekade hela tiden alla män som var kära i henne. Hon trodde att det skulle hända något positivt och att Frida skulle komma och hälsa på Rebecka. Sara ser ändå framför sig att Frida tar sig dit och avslöjar att Gallagher varit gift med hennes kusin, hon vill tro det. Sara vill att det ska hända lyckliga saker.

Anna hade läst boken innan, hon har en kompis som inte kunde förstå att Anna inte läst något av Joyce Carol Oates och lånade ut den till henne. Anna bestämde sig för att försöka läsa om boken men på ett annat sätt. Anna tycker att den delen med Rebeckas barndom är helt suverän, fascinerande att läsa om hur hon hade det. Vilket livsöde, otroligt! Nästa del av boken när hon frigör sig tycker Anna inte är lika bra. Hon tycker att Rebecka är en fantastisk mamma med tanke på att hon inte har några förebilder. Hon vet inte hur en mamma ska vara. På sidan 123 på 3:e stycket står det "Han hatar sig själv i mig och än mindre än att det är livet han hatar hos sina barn". Vad betyder det, vad är det hon tror att han tyckte? Pappan ser sig själv i Rebecka och det gör honom arg. Det är därför han är elak mot sina barn. Anna tycker att boken kunde ha varit mycket kortare.

Diana: "Det här var en lång bok..." Har sträckläst boken de senaste dagarna och har lyckats läsa ut boken. Hon tycker att slutet var lite konstigt, förstår det inte. Hon satt hemma och svor, hon hade tänkt att de skulle få träffas och tycker att det inte blev något slut. Diana känner att hon måste hem och fundera lite till. Boken var lite långtråkig, det skulle hända lite mer!

Michelle: Livet kan ju ibland vara tragiskt så Michelle önskar att alla böcker och filmer skulle sluta lyckligt. Det var lite svårt att komma in i boken. Det som fastnat är ensamheten, trots att Rebecka haft människor runt om kring sig som älskade henne kände hon sig så ensam. Det är så sorgligt. Alla delar i boken har tilltalat Michelle på olika sätt. Den skildrar ett liv i delar. Michelle tycker att boken genomsyras av ensamheten. Att gråta ensam är något av det ensammaste man kan bli. Michelle hade gärna läst boken långsammare och läst den under en längre tid. Det är så sorgligt att människor försöker hitta meningsfulla relationer i sitt liv när de inte lyckas.

Maria: "Boken finns inte på film!" Däremot finns det ett jättekonstigt klipp på Youtube. Klippet är gjort av två privatpersoner som en sorts trailer till boken. Maria tycker att de första 70 sidorna inte var så långa som övriga. Avsnitten om barndomen  tycker hon var en mycket stark del, den har satt sig. Maria läser i färg och dofter och kan verkligen känna hur det ser ut och doftar i deras hus. Hon känner matflottet i stekpannan, ser hur stökigt det är och känner hur fuktigt det luktar och undrar varför de inte bodde i det andra huset. Den första delen var lång och tog aldrig slut men hon har ändå tyckt om den. Maria tyckte om boken.


Mias bok delades ut och ett maniskt rivande i papper uppstod! :) Vi fick boken Kvinnorna på stranden skriven av Tove Alsterdal. Det är hennes debutroman Mia har inte någon aning om vare sig författaren eller boken. Nästa gång ses vi hemma hos Mia, den 28/11 kl. 18.00.

Karin, som inte läst boken, har skrivit och fritt tolkat/misstolkat det som sagts. Hoppas att ni kan känna igen er i det jag skrivit! ;)