Vi ses hemma hos Mia och efter en libanesisk meze och knäcktårta kastar vi oss nu över boken vi läst till den här gången, "Kvinnorna på stranden", Tove Alsterdals debutbok.
Anneli börjar och är nöjd med att hon har läst färdigt boken. Hon har haft svårt med det korthuggna språket och hon blev irriterad på på att en scenograf kunde gå från ett vanligt liv till att bli deckare. Det kändes för påhittat. När hon kom till slutet blev hon intresserad eftersom det dök upp ny information. Scenen på båten blev för mycket.
Anna hade läst boken tidigare och bestämde sig för att läsa boken noggrant den här andra gången. Det blev tungt efter halva boken. En vecka innan vi träffades tog hon upp den igen och då blev den intressantare. Över huvud taget håller inte historien, men för att vara svensk deckarförfattare håller hon högre klass på storyn än andra deckarförfattare.
Lovisa hänger på därifrån och hon undrar över titeln. Varför heter den "Kvinnorna på stranden" när det inte är några kvinnor på stranden? Många säger att alla kvinnorna har stranden gemensamt. Tvisten att mannen är svart är intressant för att den serveras mitt i. Hon tycker att det var en skön bok att läsa under terminen när man inte orkar så mycket annat.
Vi kom in i en intressant diskussion kring vad som händer en människa som är papperslös och som blir slav i en rik värld. Att även om Tove Alsterdal har skapat en Modesty Blaise i huvudkaraktären så är miljön omkring högst sannolik.
Michelle tyckte att boken var frustrerande för hon vill ha lyckliga slut och hon hoppades hela tiden att mannen på stranden var en annan man som hade en likadan tatuering. Hon är säker på att hon skulle göra samma sak om det var hennes man som råkade ut för detsamma som Patrick. Nätverket var läskigt och hon som var en förrädare. Det var en sorglig bok. Sorgen i att människor förråder varandra och behandlar varandra illa. Fast hennes liv slutade som städare så kunde hon vara stolt över att ha gjort sitt bästa för sin man och sitt ofödda barn.
Sara stördes av att Alain plötsligt kommer på att det är hennes man som måste ha legat på stranden. Boken kändes seg fram till resan till Portugal och sedan fick den en väldig fart. Sara är frustrerad över att systemet inte hjälper den som befinner sig i kris av något slag, att Alain inte kan hämta hjälp från någon annan. Hon hade alltid alternativet att resa hem och skapa sig ett lugnt liv, men det var modigt av henne att fortsätta.
Madde bara kom in i boken från det att Mary springer över vägen, det vill säga väldigt tidigt. Den kändes förutsägbar, men slutet var för öppet. Det finns för många alternativ efter slutet och det är jobbigt. Slutet ska vara förpackat.
Karin kunde inte läsa boken medan hennes man var borta för hon ville inte behöva gå ut med hunden, därför satte hon i sig boken väldigt fort. Hon hade i sig från början att mannen på stranden inte kunde vara en vanlig båtflykting. För Karin var boken mer en berättelse om människohandel och papperslösas situation. Man kan verkligen inte förvänta sig att få hjälp i världen. Bitarna när Alain är James Bond spelar ingen roll för det är historien om människorna som är viktiga.
Annica håller med Karin om mycket, att det viktiga är historien om människorna. Det var intressant att den svarta lyckades ta sig in i Sverige. Annica hade en ahaupplevelse kring framsidan som hon först trodde var stenar och så småningom förstod var en hand. Slutet var sorgligt eftersom hennes barn kommer att få samma livsöde som hon själv haft, att växa upp utan pappa.
Diana läste den här boken snabbast av alla böcker vi läst och det var för att den var spännande. Hon blev också förvånad över att Alains man var svart. Diana håller inte med om att det var för korta meningar. Diana tyckte att det var ett spännande slut för att man får tänka själv, men inte så himla länge. Kul att hon hamnade på en teater igen. Diana är fascinerad av den där hemliga världen som vi andra inte vet så mycket om, typ maffia.
Mia tycker att Tove Alsterdal är en duktig researcher och att hon sätter fingret på något som vi i den rika världen behöver förhålla oss till och att Modesty Blaise inte spelar så stor för att historien om hur de papperslösa behandlas är det viktiga. Slutet är bäst för att det inte kan bli ett lyckligt slut när man petat på maktens strukturer.
Nästa gång ska vi ses hos Lovisa och tills dess ska vi ha läst "Värt att kämpa för" av Pelle Sunvisson, vår före detta kollega. Det är en ungdomsbok. och vi ses fredagen den 9 januari klockan 18.00.
