Bokklubb hos Anna 12 juni 2015
Tack Anna, (och Lowe) för den goda maten. Vi längtar alla, utom Annica (som redan fått lov), på sommarlov och inleder smått men glatt med grill och strålande sol denna fredag.
Boken vi har läst heter "Harrys Sång" av Jeffrey Archer. Michelle skrev under samtalet... som vi inte skulle. Och...vi saknade dig Mia.
Först att prata var Michelle. Hon tycker boken liknade en härlig såpopera med mer djup än en... såpopera. Boken var i regel ett familjedrama och när den var slut fick Michelle lust att läsa vidare men blev lite lätt förtvivlad att det var många delar kvar och att det inte riktigt verkar finans ett slut. Michelle tyckte mest om Harry som person i boken.
Anneli är talare 2, hon tyckte boken var jättebra och kom lätt in i storyn. Hon blir förbannad på karlar som använder makt och pengar och därför var Hugo inte en karaktär hon gillade. I början när Maisie hade sex trodde hon det skulle bli ett mysterium vem mannen var. Dock avslöjades det för simpelt och för tidigt in i boken.
Maria tyckte boken var bra och lättläst. Släktkartorna i början var först avskräckande för det var många karaktärer. Men uppbyggnaden av boken med olika perspektiv ledde till olika känslor. Orken att läsa samma sak igen, men till sist blev upplägget bättre och bättre och man kände till karaktärerna bra. Kärleken mellan Harry och Emma var bra när de inte var släkt. Men varför säger ingen av de vuxna... Hugos tystnad förstår man men varför säger inte Jack Tar och Maisie något?
Karin fick numer 4. Hon håller med om att det var en lättläst och ganska behaglig bok. Hon har tidigare läst böcker med den här sortens berättarperspektiv, och kände sig lite stressad av det för hon ville snabbare fram i historien. Hon ville gärna veta hur den slutade men känner efter vetskapen om att det är så många delar att hon har fler böcker som ligger före på läslistan. Det var dock dumt att han tog en annan mans identitet på slutet. Hon vill gärna ta reda på vad som händer med karaktärerna och Harry.
Madde har haft lite ångest för att boken uttryckte sig för att handla om ett episkt familjedrama. Hon kände sig oroad över att inte kunna stoppa i tid. Men så gav hon den en chans... Då blev hon engagerad efter presentationen av Harry. Madde tycker inte så mycket om att läsa böcker som byter perspektiv. Hon tycker om beskrivningarna i boken, och trots att hon inte läst ut boken så räds hon för att fastna i boken och alla delar. Då hon kan känna ett visst beroende att läsa klart.... då delarna aldrig verkar ta slut!
Sara började läsa i förrgår, så därför hade hon haft lite ångest. (Fast det behövdes verkligen inte) Men när hon började hade hon lätt för att läsa boken och tyckte om det hon läste. Hon blev snopen på hur boken var uppbyggd. Ibland när karaktärerna byts ut kan det bli ett helt annat stuk. Men den här boken höll samma behagliga ton.
Diana är 7. Hon har redan avslöjat att hon läst hela 4 delar.... Hon råkade läsa 2 delar till på påsklovet. Den fjärde boken hade inget slut och det var något frustrerande. Diana gillar att boken har olika perspektiv som berättar om samma sak ur olika perspektiv. Diana gillade att det var båtar med i berättelsen. Lite en berättelse om tiden.
Annica är näst på tur. Hon tyckte boken var lite seg i början och tänkte på Harry Potter och My fair Lady när hon läste. Hon tyckte den var bra i slutet. Dock irriterade hon sig på att mamman var lite feg i början. Hon störde sig på att man inte vågade ta upp incesten i boken, och dessutom att Harry tog en identitet av någon som han faktiskt inte visste något om. Varför väntade Old Jack Tar på att berätta vad han vet?? Tog han livet av sig, eller blev han mördad? Vilket gjorde att man blev lite intresserad av fortsättningen.
Lovisa har nummer 9! Hon tänkte också på Harry Potter och även Mina drömmars stad. Hon tyckte det var lätt att komma in i boken och att perspektivbytet var bra. Maisie kämpade på bra och verkligen kämpade för sin son. Trots att hon inte fick stöd från sin familj. Men sedan så tappade hon förtroendet när hon inte vågade säga något om den möjliga incesten. Det samma gäller Old Jack Tar, varför ville ingen berätta. Det blir en väldigt målande historia när man väver ihop sanning och saga. Det är ett trevligt sätt att läsa på.
Anna är sist ut idag, hon tyckte om boken. Det var en lättläst, behaglig och skön bok att läsa. Anna är lite svag för det som likar en såpopera. Hon vill jättegärna läsa de andra böckerna och ser fram mot vad som händer när Harry bytte identitet. Twisten på slutet var bra och hoppades på att låna bok 2 och 3 av Diana. Men hon hade varit modern och läst den på sin Ipad. Ändå är Anna glad och lite stolt över att det var hennes mormor som hade tipsa tom just den här boken.
Vi summerar att alla tycker boken var behaglig att läsa och det är ovanligt. Mia undrar varför det är så att gemene man tycker om dessa karaktärer... vi ber henne fylla i svaret själv.
Maria hämtar den nya boken... Fast först ska hon berätta lite. För några år sedan skulle Maria leta efter en bok till sin son men hittade inget till honom men dock en bok som hon själv skulle vilja läsa. En slags bok för unga vuxna precis som vi i bokklubben. Maria pratar varmt om Sveriges övergivna platser som hon kommit över via Facebook. Och en dag såg hon ett inlägg om just den boken hon hittad en gång för flera år sedan, då när hon letade till sin son. Så då kände hon att just DEN måste hon köpa, och det är...
Tadaa!
"Miss Peregrines hem för besynnerliga barn", av Ransom Riggs. Vi blir lite skrämda över bilderna och ser med skräckblandad förtjusning fram mot läsandet. Vi ses hos Maria 21 augusti, efter vårt underbara och välförtjänta sommaloooov!!!!
fredag 12 juni 2015
fredag 17 april 2015
Gone Girl
Idag har vi ätit en utsökt tacomiddag (med kyckling, pulled pork och goa grejer!) hos Michelle. Vi ska idag diskutera boken Gone Girl av Gillian Flynn.
Annica - Mycket bra. Spännande med Nicks pappa, jag hade velat att någon hade lyssnat på honom.
Diana - håller med. Det blir intressant att läsa om personer som inte är riktigt som vanliga människor (vad det nu är?)
Mia - Jag tycker om att författaren sätter fingret på att det är så svårt att vara äkta idag. Se citat på s. 104 längst ned.
Karin - Jag blev inte så förvånad i början, (SPOILER) men jag blev överraskad i slutet när han bestämde sig för att stanna.
Madelene - Jag tycker att den var skruvad och lättläst.
Maria - Det absurda är att jag faktiskt kan känna igen mig i Amy.
Anneli - Lång första del som var värd att läsa igenom för att ta sig till den andra delen för att läsa den betydligt mer skruvade delen i slutet.
Sara - Jag gillade för ovanlighets skull att det växlade mellan två personer.
Michelle - Föräldrarna la grunden för Amys bisarra beteende, boken var spännande ur ett psykologiskt perspektiv.
Anna - Jättebra psykologisk, spännande berättelse.
Lovisa -vad kom först, flytten eller det misslyckade förhållandet? Mia har svaret ifall du vill veta. Det var en bra diskussionsbok, jag kommer nog att se filmen en gång till.
Nu ska äntligen Anna dela ut en ny bok!!! Vad ska det bli? Spänningen är olidlig. Annas mormor har tipsat Anna om en bok, Harrys Sång av Jeffrey Archer.
Nästa träff är 12 juni.
Annica - Mycket bra. Spännande med Nicks pappa, jag hade velat att någon hade lyssnat på honom.
Diana - håller med. Det blir intressant att läsa om personer som inte är riktigt som vanliga människor (vad det nu är?)
Mia - Jag tycker om att författaren sätter fingret på att det är så svårt att vara äkta idag. Se citat på s. 104 längst ned.
Karin - Jag blev inte så förvånad i början, (SPOILER) men jag blev överraskad i slutet när han bestämde sig för att stanna.
Madelene - Jag tycker att den var skruvad och lättläst.
Maria - Det absurda är att jag faktiskt kan känna igen mig i Amy.
Anneli - Lång första del som var värd att läsa igenom för att ta sig till den andra delen för att läsa den betydligt mer skruvade delen i slutet.
Sara - Jag gillade för ovanlighets skull att det växlade mellan två personer.
Michelle - Föräldrarna la grunden för Amys bisarra beteende, boken var spännande ur ett psykologiskt perspektiv.
Anna - Jättebra psykologisk, spännande berättelse.
Lovisa -vad kom först, flytten eller det misslyckade förhållandet? Mia har svaret ifall du vill veta. Det var en bra diskussionsbok, jag kommer nog att se filmen en gång till.
Nu ska äntligen Anna dela ut en ny bok!!! Vad ska det bli? Spänningen är olidlig. Annas mormor har tipsat Anna om en bok, Harrys Sång av Jeffrey Archer.
Nästa träff är 12 juni.
fredag 13 mars 2015
Japansk afton
Idag är vi hemma hos mig (Diana) på Japansk afton i ära till att boken som vi läst utspelar sig i Japan. Vi har ätit 3- rätters, till förrätt åt vi hemlagad sushi, till varmrätt åt vi Yakiniku och till efterrätt åt vi Matchaglass (hemgjord glass smaksatt med grönt te).
Efter trevligt prat och skratt så förflyttade vi oss till vardagsrummet för att prata om hur vårt upplägg i bokklubben, att vi alla läser samma bok, är och såklart om boken.
Vi gick runt en runda och alla fick säga vad de tycker om upplägget.
Stommen i allas åsikter kring upplägget är att vi gärna läser samma bok, men att det är bokköparens beslut hur den vill göra om det blir efter genre, författare eller helt olika böcker.
Vi diskuterade också bloggens vara eller icke vara. Vi bestämde oss för att korta ner inläggen och sammanfatta och mer leva in i diskussionerna.
Våra sammanfattande kommentarer:
Anna: Älskar lilla "ärtan".
Lovisa: Det var härligt att man fick insyn i en annan kultur, att få läsa en bok från andra sidan världen.
Mia: Jag tycker om författarens sätt att lita på sina läsare att lägga ut ledtrådarna så långsamt.
Karin: Den var fängslande och vackert skriven, oerhört frustrerande att det inte blev något slut.
Madelene: Jag tycker väldigt mycket om språket, det var avsnitt i boken som handlade om tid, om kriget i Japan allt flöt ihop och det var vacker.
Sara: Jag uppskattade för ovanlighetens skull att det hoppar mellan två personers olika världar.
Michelle: Jag tycker att det var roligt att läsa om det parellella tidsperspektivet, och att det var en bok som tog upp mycket sorg och tragedi. Jag gillade att det fanns med.
Annica: Skön berättarstil, fina karaktärer men boken fångade mig inte riktigt.
Anneli: Lätt att komma in i, skönt mjukt språk och jag är lockad till att läsa klart boken.
Diana: Jag tycker att boken var spännande, att det hände oväntade saker som gjorde att jag tappade hakan när man minst anade. Jag bara måste läsa vidare i de två andra delarna!
Michelle delar ut sin bok! Hon har valt en bok som hon vill läsa och som hon vill diskutera mer med oss om. Den nya boken heter Gone Girl av Gilian Flynn.
Efter trevligt prat och skratt så förflyttade vi oss till vardagsrummet för att prata om hur vårt upplägg i bokklubben, att vi alla läser samma bok, är och såklart om boken.
Vi gick runt en runda och alla fick säga vad de tycker om upplägget.
Stommen i allas åsikter kring upplägget är att vi gärna läser samma bok, men att det är bokköparens beslut hur den vill göra om det blir efter genre, författare eller helt olika böcker.
Vi diskuterade också bloggens vara eller icke vara. Vi bestämde oss för att korta ner inläggen och sammanfatta och mer leva in i diskussionerna.
Våra sammanfattande kommentarer:
Anna: Älskar lilla "ärtan".
Lovisa: Det var härligt att man fick insyn i en annan kultur, att få läsa en bok från andra sidan världen.
Mia: Jag tycker om författarens sätt att lita på sina läsare att lägga ut ledtrådarna så långsamt.
Karin: Den var fängslande och vackert skriven, oerhört frustrerande att det inte blev något slut.
Madelene: Jag tycker väldigt mycket om språket, det var avsnitt i boken som handlade om tid, om kriget i Japan allt flöt ihop och det var vacker.
Sara: Jag uppskattade för ovanlighetens skull att det hoppar mellan två personers olika världar.
Michelle: Jag tycker att det var roligt att läsa om det parellella tidsperspektivet, och att det var en bok som tog upp mycket sorg och tragedi. Jag gillade att det fanns med.
Annica: Skön berättarstil, fina karaktärer men boken fångade mig inte riktigt.
Anneli: Lätt att komma in i, skönt mjukt språk och jag är lockad till att läsa klart boken.
Diana: Jag tycker att boken var spännande, att det hände oväntade saker som gjorde att jag tappade hakan när man minst anade. Jag bara måste läsa vidare i de två andra delarna!
Michelle delar ut sin bok! Hon har valt en bok som hon vill läsa och som hon vill diskutera mer med oss om. Den nya boken heter Gone Girl av Gilian Flynn.
fredag 9 januari 2015
Värt att kämpa för
Ikväll är vi hemma hos mig, Lovisa. Alla är här, fantastiskt! Alla hittand, långt bort på i mörkaste Trollbäcken. Lite kall hitfärd verkar det ha varit men efter brasuppvärmning och kall välkomstglögg kommer värmen och allt snack igång. Oj vilken volym, stänger av bakgrundsmusiken.
Maria börjar uttala sig om boken. Hon har nästan läst hela.... Är den verklig? gör ungdomar såhär eller? smyga i buskarna? förstöra festen på det vis de gjorde? Gör ungdomar såhär, snacket både i skolan och med varandra, låter det såhär? Det finns mycket att prata om i boken. Lite för många historier och karaktärer.... för mycket miljöbeskrivningar i första stycket i varje kapitel. Det är ett aktuellt ämne och det som händer förekommer nog och behöver diskuteras men nja till boken.
Lovisa skriver idag och säger en massa saker som jag inte skriver.... Jag rekommenderar inte boken till varken vuxna eller ungdomar. Till vem är boken? så många skrivstilar och olika handlingar..... Nix!
Diana: -Lite hattigt och tvära kast. Vad handlar den om? händelsen eller klassen. De kommer in lite dikter, är det Mateus eller?.... Jag kanske måste läsa det igen? Mia inflikar att det behövs för att förstå sista kapitlet. Samtalet med farfar, om berättelsen hur han kom till Sverige är vacker. Boken slutade fint och det är ju sköna slutord om kärlek. Helhets intrycket är att den är sådär, lite hoppig. Författaren skulle hållit sig till den första händelsen.
Annelie: -Jag håller med den föregående talaren. Spretig. Ibland vardagsspråk men många sms-konversationer som är jobbiga att följa. Miljöerna känner jag igen mig mycket i. Jag är uppvuxen i samma område och jag vet precis vart handlingen är. Synen från ballkongen, höghus, låghus, ögonen är baden, badplatsen i början. Husen och gångvägarna emellan med trappuppgångarna och gårdarna. Precis där har jag växt upp. Baksidans berättelse av boken försvinner i boken. Boken är lättläst, jag är färdig i tid. Väderbeskrivningarna är inte så bra men roligt att få flashbak från sin egna skoltid och miljön där jag själv växte upp. Blandade känslor men lite to much.
Karin fortsätter att det var jobbig att det var en kollega. Jag tycket inte alls om den men hade förväntningar i början tills nu då jag ska säga vad jag tycket. Den är för mycket. Olika stilar blandade. Martyrlärarna är hemskt beskrivna. Om jag som vuxen tycker att språket är svårt vad ska då ungdomarna tycka. Jag tycker inte att historien var trovärdig, den blir platt! Inget djup i karaktärerna, Björn kunde fått en till dimension. Jag har svårt men människor som är lite "för mer". Så känns boken.
Michelle tycket att det är inget problem att boken är från en kollega. Jag tror att han skulle vilja diskutera den... jag tycker inte om boken, den är så dålig. Jag tycker den är tråkig, irriterande. Jag undrar vad författaren, även om jag tänker bort att jag vet vem det är, måste sakna något.
Han får till vissa bitar och jag vill veta mer. Pulkåkningen med systern eller gängkänslan vid badet men författaren kämpar på att få in alla känslor, stilar, tider i en och samma bok. Varför skriver han inte av sig om en sak i taget. Flera noveller. Flygplanens återkommst blir för mycket, till och med på framsidan.
Värt att kämpa för, vad har de kämpat för.....kärlek, har de kämpat. Nej men det är ju mot lärarna säger Annica.... Värt att kämpa för är inte en passande titel. Maria lägger in att det finns många saker i boken förutom kärleken som ungdomarna kämpar för. Lärarna? övergreppet? osv. Jag tror att en tonåring kan hitta bitar i den här boken som man känner igen sig i och kan prata om men vad vill författarens egentligen förmedla. Jag missade nog budskapet. Ungdomslivet är kanske såhär splittrat. Maria tillägger att hennes tonårsson kanske hade gillat den om man tagit bort alla miljöskildringar och sms- konversationer. Boken har inte följt mig eller hängt kvar hos mig.
Anna tycker om att läsa ungdomsböcker. Jag tycker att boken var enkel och läsa. Jag kände igen mig från början med miljön. Att jag kände författaren var en krydda. Katarina Vännström är min favoritförfattare och hon skriver också om ett liknade övergrepp vilket gjorde mig väldigt besviken. Kärlekshistorien blir platt, han får inte riktigt till den utan skolsituationen blir fokus. Jättekul med miljöbeskrivningarna i början, lättläst. Andra gången fokuserade jag på beskrivningarna och de är ju jättefina och kunde vara vackra i en annan bok.
Idag har Madde skrivit namn på lappar till vilken ordning vi skall tala idag. Nytt för denna bokklubbskväll. Bra tycker jag. Nu är det Mias tur.
Jag har tagit fram många ungdomsböcker och denna är jättedålig. Den är inte trovärdig. Jan Björklundskapet blir bara fånig. Jag har läst den under tiden vi var kollegor och jag visste att jag måste kommentera den. Det enda som kan kommenteras är Jan Björklund för att det var en liknelse. Åtlöje till författaren s 24..... Mia läser och undrar hur många vet vilka är personerna i läser om? sidan 45, Mia läser...... det blir oerhört pretentiöst när författaren kommer på att göra en vacker beskrivning helt plötsligt, vad kom liknelserna ifrån. Nästa 126, till en tonåring skriva detta med tyngdbälte...fattar de något? sidan 285 får vi frågorna besvarade men orkar tonåringar detta? Kan vi ta denna författare på allvar. Författaren måste sluta pracka på sina budskap hela tiden. Han gör det lite för enkelt för sig och det känns inte som han har jobbat i skola eller med gymnasieelerver förut. Sid 170 har han kryddat precis som fröken vill, många adjektiv så blir läraren nöjd. Mitt sista hundöra sid 263, Mia läser........öppnar gymnasielever sig sådär? Mia läser.... Är eleven så objektiv som 16-åring. Kommer läsarna att tro på texten? Jag tycker att det är ett problem för att han bra är upp till kamp helt igenom. Vad vill han?
Sara känner igen sig. Miljöerna, årskullen. Hon funderar på om upplevelserna är självupplevda. Har övergreppet hänt på riktigt under min egna gymnasietid? Det är inte mitt gäng som beskrevs men jag känner igen mig och störde mig att det kan ha hänt i min omgivning och jag inte har en aning. Hade vi samma lärare, kompisar, parallellklasser? Obehagligt nu när jag läser hands bok. Jag ville ta mig igenom boken, den var lätt att läsa förutom dikterna, poesin som jag nu ikväll förstår att det är Mateus som tänker. Det störde mig för mycket att det var i min närmiljö.
Madde tar ordet, hennes lott drogs. Hon snabbade sig att läsa ut boken idag. Språket är inte så störande för mig. Jag väntade däremot hela tiden på att boken skall komma igång. Alla händelser beskrivs likadant, texten blir platt. Detta gör att handlingen blir platt även om skildringarna egentligen är jättefina.
Annica är sist ut idag. Jag håller med de tidigare talarna. Enkelt, elakt, platt och pretentiös. Han måste välja någon av alla grejer som han vill driva inte ta alla i sin bok. Jag känner väl igen mig i alla miljöskildringar, lärare och även namn på lärare stämmer. Jag läste boken snabbt och tyckte det var spännande eftersom jag växte upp samtidigt. Badhuset blev så personligt i slutet eftersom jag vet precis var de är. Boken var inte bra. Lättläst och rolig eftersom jag har varit i samma miljö under samma tid, men ingen bra litteratur. Platt! Värt att kämpa för handlar bara om auktoritet, lärarna, han vill säga att ungdomarna skall stå upp.
Phu, jobbigt att sitta vid datorn, bra jobbat alla ni som gjort detta innan mig. Kvällen och diskussionerna fortsätter, underbart! Vi fortsätter med lite vin och sockerfria popcorn... //Lovisa
Till nästa gång läser vi 1Q84 av den japanska författaren Haruki Murakami. Diana skall åka till Japan och har med tanke på detta valt författare. Vi träffas 13/3 men innan dess hinner vi med en öl-kväll!
Maria börjar uttala sig om boken. Hon har nästan läst hela.... Är den verklig? gör ungdomar såhär eller? smyga i buskarna? förstöra festen på det vis de gjorde? Gör ungdomar såhär, snacket både i skolan och med varandra, låter det såhär? Det finns mycket att prata om i boken. Lite för många historier och karaktärer.... för mycket miljöbeskrivningar i första stycket i varje kapitel. Det är ett aktuellt ämne och det som händer förekommer nog och behöver diskuteras men nja till boken.
Lovisa skriver idag och säger en massa saker som jag inte skriver.... Jag rekommenderar inte boken till varken vuxna eller ungdomar. Till vem är boken? så många skrivstilar och olika handlingar..... Nix!
Diana: -Lite hattigt och tvära kast. Vad handlar den om? händelsen eller klassen. De kommer in lite dikter, är det Mateus eller?.... Jag kanske måste läsa det igen? Mia inflikar att det behövs för att förstå sista kapitlet. Samtalet med farfar, om berättelsen hur han kom till Sverige är vacker. Boken slutade fint och det är ju sköna slutord om kärlek. Helhets intrycket är att den är sådär, lite hoppig. Författaren skulle hållit sig till den första händelsen.
Annelie: -Jag håller med den föregående talaren. Spretig. Ibland vardagsspråk men många sms-konversationer som är jobbiga att följa. Miljöerna känner jag igen mig mycket i. Jag är uppvuxen i samma område och jag vet precis vart handlingen är. Synen från ballkongen, höghus, låghus, ögonen är baden, badplatsen i början. Husen och gångvägarna emellan med trappuppgångarna och gårdarna. Precis där har jag växt upp. Baksidans berättelse av boken försvinner i boken. Boken är lättläst, jag är färdig i tid. Väderbeskrivningarna är inte så bra men roligt att få flashbak från sin egna skoltid och miljön där jag själv växte upp. Blandade känslor men lite to much.
Karin fortsätter att det var jobbig att det var en kollega. Jag tycket inte alls om den men hade förväntningar i början tills nu då jag ska säga vad jag tycket. Den är för mycket. Olika stilar blandade. Martyrlärarna är hemskt beskrivna. Om jag som vuxen tycker att språket är svårt vad ska då ungdomarna tycka. Jag tycker inte att historien var trovärdig, den blir platt! Inget djup i karaktärerna, Björn kunde fått en till dimension. Jag har svårt men människor som är lite "för mer". Så känns boken.
Michelle tycket att det är inget problem att boken är från en kollega. Jag tror att han skulle vilja diskutera den... jag tycker inte om boken, den är så dålig. Jag tycker den är tråkig, irriterande. Jag undrar vad författaren, även om jag tänker bort att jag vet vem det är, måste sakna något.
Han får till vissa bitar och jag vill veta mer. Pulkåkningen med systern eller gängkänslan vid badet men författaren kämpar på att få in alla känslor, stilar, tider i en och samma bok. Varför skriver han inte av sig om en sak i taget. Flera noveller. Flygplanens återkommst blir för mycket, till och med på framsidan.
Värt att kämpa för, vad har de kämpat för.....kärlek, har de kämpat. Nej men det är ju mot lärarna säger Annica.... Värt att kämpa för är inte en passande titel. Maria lägger in att det finns många saker i boken förutom kärleken som ungdomarna kämpar för. Lärarna? övergreppet? osv. Jag tror att en tonåring kan hitta bitar i den här boken som man känner igen sig i och kan prata om men vad vill författarens egentligen förmedla. Jag missade nog budskapet. Ungdomslivet är kanske såhär splittrat. Maria tillägger att hennes tonårsson kanske hade gillat den om man tagit bort alla miljöskildringar och sms- konversationer. Boken har inte följt mig eller hängt kvar hos mig.
Anna tycker om att läsa ungdomsböcker. Jag tycker att boken var enkel och läsa. Jag kände igen mig från början med miljön. Att jag kände författaren var en krydda. Katarina Vännström är min favoritförfattare och hon skriver också om ett liknade övergrepp vilket gjorde mig väldigt besviken. Kärlekshistorien blir platt, han får inte riktigt till den utan skolsituationen blir fokus. Jättekul med miljöbeskrivningarna i början, lättläst. Andra gången fokuserade jag på beskrivningarna och de är ju jättefina och kunde vara vackra i en annan bok.
Idag har Madde skrivit namn på lappar till vilken ordning vi skall tala idag. Nytt för denna bokklubbskväll. Bra tycker jag. Nu är det Mias tur.
Jag har tagit fram många ungdomsböcker och denna är jättedålig. Den är inte trovärdig. Jan Björklundskapet blir bara fånig. Jag har läst den under tiden vi var kollegor och jag visste att jag måste kommentera den. Det enda som kan kommenteras är Jan Björklund för att det var en liknelse. Åtlöje till författaren s 24..... Mia läser och undrar hur många vet vilka är personerna i läser om? sidan 45, Mia läser...... det blir oerhört pretentiöst när författaren kommer på att göra en vacker beskrivning helt plötsligt, vad kom liknelserna ifrån. Nästa 126, till en tonåring skriva detta med tyngdbälte...fattar de något? sidan 285 får vi frågorna besvarade men orkar tonåringar detta? Kan vi ta denna författare på allvar. Författaren måste sluta pracka på sina budskap hela tiden. Han gör det lite för enkelt för sig och det känns inte som han har jobbat i skola eller med gymnasieelerver förut. Sid 170 har han kryddat precis som fröken vill, många adjektiv så blir läraren nöjd. Mitt sista hundöra sid 263, Mia läser........öppnar gymnasielever sig sådär? Mia läser.... Är eleven så objektiv som 16-åring. Kommer läsarna att tro på texten? Jag tycker att det är ett problem för att han bra är upp till kamp helt igenom. Vad vill han?
Sara känner igen sig. Miljöerna, årskullen. Hon funderar på om upplevelserna är självupplevda. Har övergreppet hänt på riktigt under min egna gymnasietid? Det är inte mitt gäng som beskrevs men jag känner igen mig och störde mig att det kan ha hänt i min omgivning och jag inte har en aning. Hade vi samma lärare, kompisar, parallellklasser? Obehagligt nu när jag läser hands bok. Jag ville ta mig igenom boken, den var lätt att läsa förutom dikterna, poesin som jag nu ikväll förstår att det är Mateus som tänker. Det störde mig för mycket att det var i min närmiljö.
Madde tar ordet, hennes lott drogs. Hon snabbade sig att läsa ut boken idag. Språket är inte så störande för mig. Jag väntade däremot hela tiden på att boken skall komma igång. Alla händelser beskrivs likadant, texten blir platt. Detta gör att handlingen blir platt även om skildringarna egentligen är jättefina.
Annica är sist ut idag. Jag håller med de tidigare talarna. Enkelt, elakt, platt och pretentiös. Han måste välja någon av alla grejer som han vill driva inte ta alla i sin bok. Jag känner väl igen mig i alla miljöskildringar, lärare och även namn på lärare stämmer. Jag läste boken snabbt och tyckte det var spännande eftersom jag växte upp samtidigt. Badhuset blev så personligt i slutet eftersom jag vet precis var de är. Boken var inte bra. Lättläst och rolig eftersom jag har varit i samma miljö under samma tid, men ingen bra litteratur. Platt! Värt att kämpa för handlar bara om auktoritet, lärarna, han vill säga att ungdomarna skall stå upp.
Phu, jobbigt att sitta vid datorn, bra jobbat alla ni som gjort detta innan mig. Kvällen och diskussionerna fortsätter, underbart! Vi fortsätter med lite vin och sockerfria popcorn... //Lovisa
Till nästa gång läser vi 1Q84 av den japanska författaren Haruki Murakami. Diana skall åka till Japan och har med tanke på detta valt författare. Vi träffas 13/3 men innan dess hinner vi med en öl-kväll!
fredag 28 november 2014
Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal
Vi ses hemma hos Mia och efter en libanesisk meze och knäcktårta kastar vi oss nu över boken vi läst till den här gången, "Kvinnorna på stranden", Tove Alsterdals debutbok.
Anneli börjar och är nöjd med att hon har läst färdigt boken. Hon har haft svårt med det korthuggna språket och hon blev irriterad på på att en scenograf kunde gå från ett vanligt liv till att bli deckare. Det kändes för påhittat. När hon kom till slutet blev hon intresserad eftersom det dök upp ny information. Scenen på båten blev för mycket.
Anna hade läst boken tidigare och bestämde sig för att läsa boken noggrant den här andra gången. Det blev tungt efter halva boken. En vecka innan vi träffades tog hon upp den igen och då blev den intressantare. Över huvud taget håller inte historien, men för att vara svensk deckarförfattare håller hon högre klass på storyn än andra deckarförfattare.
Lovisa hänger på därifrån och hon undrar över titeln. Varför heter den "Kvinnorna på stranden" när det inte är några kvinnor på stranden? Många säger att alla kvinnorna har stranden gemensamt. Tvisten att mannen är svart är intressant för att den serveras mitt i. Hon tycker att det var en skön bok att läsa under terminen när man inte orkar så mycket annat.
Vi kom in i en intressant diskussion kring vad som händer en människa som är papperslös och som blir slav i en rik värld. Att även om Tove Alsterdal har skapat en Modesty Blaise i huvudkaraktären så är miljön omkring högst sannolik.
Michelle tyckte att boken var frustrerande för hon vill ha lyckliga slut och hon hoppades hela tiden att mannen på stranden var en annan man som hade en likadan tatuering. Hon är säker på att hon skulle göra samma sak om det var hennes man som råkade ut för detsamma som Patrick. Nätverket var läskigt och hon som var en förrädare. Det var en sorglig bok. Sorgen i att människor förråder varandra och behandlar varandra illa. Fast hennes liv slutade som städare så kunde hon vara stolt över att ha gjort sitt bästa för sin man och sitt ofödda barn.
Sara stördes av att Alain plötsligt kommer på att det är hennes man som måste ha legat på stranden. Boken kändes seg fram till resan till Portugal och sedan fick den en väldig fart. Sara är frustrerad över att systemet inte hjälper den som befinner sig i kris av något slag, att Alain inte kan hämta hjälp från någon annan. Hon hade alltid alternativet att resa hem och skapa sig ett lugnt liv, men det var modigt av henne att fortsätta.
Madde bara kom in i boken från det att Mary springer över vägen, det vill säga väldigt tidigt. Den kändes förutsägbar, men slutet var för öppet. Det finns för många alternativ efter slutet och det är jobbigt. Slutet ska vara förpackat.
Karin kunde inte läsa boken medan hennes man var borta för hon ville inte behöva gå ut med hunden, därför satte hon i sig boken väldigt fort. Hon hade i sig från början att mannen på stranden inte kunde vara en vanlig båtflykting. För Karin var boken mer en berättelse om människohandel och papperslösas situation. Man kan verkligen inte förvänta sig att få hjälp i världen. Bitarna när Alain är James Bond spelar ingen roll för det är historien om människorna som är viktiga.
Annica håller med Karin om mycket, att det viktiga är historien om människorna. Det var intressant att den svarta lyckades ta sig in i Sverige. Annica hade en ahaupplevelse kring framsidan som hon först trodde var stenar och så småningom förstod var en hand. Slutet var sorgligt eftersom hennes barn kommer att få samma livsöde som hon själv haft, att växa upp utan pappa.
Diana läste den här boken snabbast av alla böcker vi läst och det var för att den var spännande. Hon blev också förvånad över att Alains man var svart. Diana håller inte med om att det var för korta meningar. Diana tyckte att det var ett spännande slut för att man får tänka själv, men inte så himla länge. Kul att hon hamnade på en teater igen. Diana är fascinerad av den där hemliga världen som vi andra inte vet så mycket om, typ maffia.
Mia tycker att Tove Alsterdal är en duktig researcher och att hon sätter fingret på något som vi i den rika världen behöver förhålla oss till och att Modesty Blaise inte spelar så stor för att historien om hur de papperslösa behandlas är det viktiga. Slutet är bäst för att det inte kan bli ett lyckligt slut när man petat på maktens strukturer.
Nästa gång ska vi ses hos Lovisa och tills dess ska vi ha läst "Värt att kämpa för" av Pelle Sunvisson, vår före detta kollega. Det är en ungdomsbok. och vi ses fredagen den 9 januari klockan 18.00.
Anneli börjar och är nöjd med att hon har läst färdigt boken. Hon har haft svårt med det korthuggna språket och hon blev irriterad på på att en scenograf kunde gå från ett vanligt liv till att bli deckare. Det kändes för påhittat. När hon kom till slutet blev hon intresserad eftersom det dök upp ny information. Scenen på båten blev för mycket.
Anna hade läst boken tidigare och bestämde sig för att läsa boken noggrant den här andra gången. Det blev tungt efter halva boken. En vecka innan vi träffades tog hon upp den igen och då blev den intressantare. Över huvud taget håller inte historien, men för att vara svensk deckarförfattare håller hon högre klass på storyn än andra deckarförfattare.
Lovisa hänger på därifrån och hon undrar över titeln. Varför heter den "Kvinnorna på stranden" när det inte är några kvinnor på stranden? Många säger att alla kvinnorna har stranden gemensamt. Tvisten att mannen är svart är intressant för att den serveras mitt i. Hon tycker att det var en skön bok att läsa under terminen när man inte orkar så mycket annat.
Vi kom in i en intressant diskussion kring vad som händer en människa som är papperslös och som blir slav i en rik värld. Att även om Tove Alsterdal har skapat en Modesty Blaise i huvudkaraktären så är miljön omkring högst sannolik.
Michelle tyckte att boken var frustrerande för hon vill ha lyckliga slut och hon hoppades hela tiden att mannen på stranden var en annan man som hade en likadan tatuering. Hon är säker på att hon skulle göra samma sak om det var hennes man som råkade ut för detsamma som Patrick. Nätverket var läskigt och hon som var en förrädare. Det var en sorglig bok. Sorgen i att människor förråder varandra och behandlar varandra illa. Fast hennes liv slutade som städare så kunde hon vara stolt över att ha gjort sitt bästa för sin man och sitt ofödda barn.
Sara stördes av att Alain plötsligt kommer på att det är hennes man som måste ha legat på stranden. Boken kändes seg fram till resan till Portugal och sedan fick den en väldig fart. Sara är frustrerad över att systemet inte hjälper den som befinner sig i kris av något slag, att Alain inte kan hämta hjälp från någon annan. Hon hade alltid alternativet att resa hem och skapa sig ett lugnt liv, men det var modigt av henne att fortsätta.
Madde bara kom in i boken från det att Mary springer över vägen, det vill säga väldigt tidigt. Den kändes förutsägbar, men slutet var för öppet. Det finns för många alternativ efter slutet och det är jobbigt. Slutet ska vara förpackat.
Karin kunde inte läsa boken medan hennes man var borta för hon ville inte behöva gå ut med hunden, därför satte hon i sig boken väldigt fort. Hon hade i sig från början att mannen på stranden inte kunde vara en vanlig båtflykting. För Karin var boken mer en berättelse om människohandel och papperslösas situation. Man kan verkligen inte förvänta sig att få hjälp i världen. Bitarna när Alain är James Bond spelar ingen roll för det är historien om människorna som är viktiga.
Annica håller med Karin om mycket, att det viktiga är historien om människorna. Det var intressant att den svarta lyckades ta sig in i Sverige. Annica hade en ahaupplevelse kring framsidan som hon först trodde var stenar och så småningom förstod var en hand. Slutet var sorgligt eftersom hennes barn kommer att få samma livsöde som hon själv haft, att växa upp utan pappa.
Diana läste den här boken snabbast av alla böcker vi läst och det var för att den var spännande. Hon blev också förvånad över att Alains man var svart. Diana håller inte med om att det var för korta meningar. Diana tyckte att det var ett spännande slut för att man får tänka själv, men inte så himla länge. Kul att hon hamnade på en teater igen. Diana är fascinerad av den där hemliga världen som vi andra inte vet så mycket om, typ maffia.
Mia tycker att Tove Alsterdal är en duktig researcher och att hon sätter fingret på något som vi i den rika världen behöver förhålla oss till och att Modesty Blaise inte spelar så stor för att historien om hur de papperslösa behandlas är det viktiga. Slutet är bäst för att det inte kan bli ett lyckligt slut när man petat på maktens strukturer.
Nästa gång ska vi ses hos Lovisa och tills dess ska vi ha läst "Värt att kämpa för" av Pelle Sunvisson, vår före detta kollega. Det är en ungdomsbok. och vi ses fredagen den 9 januari klockan 18.00.
fredag 10 oktober 2014
Dödgrävarens dotter
Denna gång har vi träffats hemma hos Sara. Vi fick en fantastiskt god middag bestående av kycklinggryta och ris med en massa goda tilltugg, banan, ananas, jordnötter, russin mm. Till förrätt åt vi Civici och efterrätten var en fantastisk vit choklad mousse. Vi saknar i kväll Madde som ligger hemma sjuk, krya på dig!!!
Vi har läst boken Dödgrävarens dotter skriven av Joyce Carol Oates.
Sara visste inte riktigt vilken bok hon skulle välja så hon googlade på bokklubbstips och föll snabbt för denna. Hon läste Anne Franks Dagbok som barn och tyckte att denna bok liknade så till vida att det fanns många sorgliga karaktärer.
Anneli har bara ett par sidor kvar och tycker att hon trots att det inte händer så mycket fastnat i boken. Hon fascineras av kvinnoödena i boken och blir nästan lite förbannad när hon läser hur kvinnorna behandlas och undrar varför karaktären inte sätter ned foten och säger ifrån. Anneli önskar att det skulle ha hänt lite mer i boken. Hon har längtat och sett fram emot att läsa boken.
Lovisa har inte hunnit sammanfatta boken för sig själv hon hade velat smälta boken och tänka efter lite själv. Hon tycker att karaktären är en fin mor men att hon själv sätter sig själv i underläge. Hon vill inte bli Rebecka för hon vet väl inte själv vem hon är. Hennes mamma tar inte något ansvar men hon har säkert en massa saker med sig i sitt bagage. Det är en fin bok men det kunde hända mer, nu hoppade Lovisa över sidor då det inte hände så mycket.
Mia tycker att boken inleddes på ett väldigt långsamt sätt och hon var riktigt upprörd och hade inre monologer med Joyce Carol Oates. Från sidan 528 tycker Mia att boken vänder, där får man svar på att inledningsscenen betyder mycket. Mia tycker att det inte är så synd om kvinnan utan om sonen som ju är Joyce Carol Oates pappa. Han får aldrig märkas eller synas och han blir hela tiden nedtryckt trots att han har som en vulkan inom sig. Sonen får endast komma i självuttryck genom pianospelet aldrig annars, han får inte ens fråga om sin pappa. Mia undrar om Rebecka verkligen känner något för Gallagher eller om hon bara utnyttjar honom för att sonen ska få spela piano. Övriga svarar att hon förmodligen inte kan älska någon eftersom hon inte älskar sig själv. Mia tror att breven på slutet är autentiska, att författaren hittat dem.
Annica tyckte inledningsvis att boken var svår att komma in i, de första sidorna tog 5 dagar att läsa. Sedan blev boken spännande. Tragiskt att leva hela sitt liv i en lögn framförallt för sonen som inget visste. Mamman visste ju i alla fall mera om sin bakgrund. Om Rebecka hade erkänt att det var hennes bror hade hon varit tvungen att erkänna vem hon egentligen var. Hon har levt hela sitt liv i förnekelse och hon reagerade förmodligen instinktivt. Annika menar att hon förmodligen reagerat på ett liknande sätt själv. Annika tycker att boken var bra.
Sara tycker inte att sonen och mamman fick bra kontakt på slutet utan att de gled ifrån varandra mer och mer. Rebecka levde någon sorts "fasadliv". Sara sökte hela tiden efter en vettigare relation, Rebecka nekade hela tiden alla män som var kära i henne. Hon trodde att det skulle hända något positivt och att Frida skulle komma och hälsa på Rebecka. Sara ser ändå framför sig att Frida tar sig dit och avslöjar att Gallagher varit gift med hennes kusin, hon vill tro det. Sara vill att det ska hända lyckliga saker.
Anna hade läst boken innan, hon har en kompis som inte kunde förstå att Anna inte läst något av Joyce Carol Oates och lånade ut den till henne. Anna bestämde sig för att försöka läsa om boken men på ett annat sätt. Anna tycker att den delen med Rebeckas barndom är helt suverän, fascinerande att läsa om hur hon hade det. Vilket livsöde, otroligt! Nästa del av boken när hon frigör sig tycker Anna inte är lika bra. Hon tycker att Rebecka är en fantastisk mamma med tanke på att hon inte har några förebilder. Hon vet inte hur en mamma ska vara. På sidan 123 på 3:e stycket står det "Han hatar sig själv i mig och än mindre än att det är livet han hatar hos sina barn". Vad betyder det, vad är det hon tror att han tyckte? Pappan ser sig själv i Rebecka och det gör honom arg. Det är därför han är elak mot sina barn. Anna tycker att boken kunde ha varit mycket kortare.
Diana: "Det här var en lång bok..." Har sträckläst boken de senaste dagarna och har lyckats läsa ut boken. Hon tycker att slutet var lite konstigt, förstår det inte. Hon satt hemma och svor, hon hade tänkt att de skulle få träffas och tycker att det inte blev något slut. Diana känner att hon måste hem och fundera lite till. Boken var lite långtråkig, det skulle hända lite mer!
Michelle: Livet kan ju ibland vara tragiskt så Michelle önskar att alla böcker och filmer skulle sluta lyckligt. Det var lite svårt att komma in i boken. Det som fastnat är ensamheten, trots att Rebecka haft människor runt om kring sig som älskade henne kände hon sig så ensam. Det är så sorgligt. Alla delar i boken har tilltalat Michelle på olika sätt. Den skildrar ett liv i delar. Michelle tycker att boken genomsyras av ensamheten. Att gråta ensam är något av det ensammaste man kan bli. Michelle hade gärna läst boken långsammare och läst den under en längre tid. Det är så sorgligt att människor försöker hitta meningsfulla relationer i sitt liv när de inte lyckas.
Maria: "Boken finns inte på film!" Däremot finns det ett jättekonstigt klipp på Youtube. Klippet är gjort av två privatpersoner som en sorts trailer till boken. Maria tycker att de första 70 sidorna inte var så långa som övriga. Avsnitten om barndomen tycker hon var en mycket stark del, den har satt sig. Maria läser i färg och dofter och kan verkligen känna hur det ser ut och doftar i deras hus. Hon känner matflottet i stekpannan, ser hur stökigt det är och känner hur fuktigt det luktar och undrar varför de inte bodde i det andra huset. Den första delen var lång och tog aldrig slut men hon har ändå tyckt om den. Maria tyckte om boken.
Mias bok delades ut och ett maniskt rivande i papper uppstod! :) Vi fick boken Kvinnorna på stranden skriven av Tove Alsterdal. Det är hennes debutroman Mia har inte någon aning om vare sig författaren eller boken. Nästa gång ses vi hemma hos Mia, den 28/11 kl. 18.00.
Karin, som inte läst boken, har skrivit och fritt tolkat/misstolkat det som sagts. Hoppas att ni kan känna igen er i det jag skrivit! ;)
Vi har läst boken Dödgrävarens dotter skriven av Joyce Carol Oates.
Sara visste inte riktigt vilken bok hon skulle välja så hon googlade på bokklubbstips och föll snabbt för denna. Hon läste Anne Franks Dagbok som barn och tyckte att denna bok liknade så till vida att det fanns många sorgliga karaktärer.
Anneli har bara ett par sidor kvar och tycker att hon trots att det inte händer så mycket fastnat i boken. Hon fascineras av kvinnoödena i boken och blir nästan lite förbannad när hon läser hur kvinnorna behandlas och undrar varför karaktären inte sätter ned foten och säger ifrån. Anneli önskar att det skulle ha hänt lite mer i boken. Hon har längtat och sett fram emot att läsa boken.
Lovisa har inte hunnit sammanfatta boken för sig själv hon hade velat smälta boken och tänka efter lite själv. Hon tycker att karaktären är en fin mor men att hon själv sätter sig själv i underläge. Hon vill inte bli Rebecka för hon vet väl inte själv vem hon är. Hennes mamma tar inte något ansvar men hon har säkert en massa saker med sig i sitt bagage. Det är en fin bok men det kunde hända mer, nu hoppade Lovisa över sidor då det inte hände så mycket.
Mia tycker att boken inleddes på ett väldigt långsamt sätt och hon var riktigt upprörd och hade inre monologer med Joyce Carol Oates. Från sidan 528 tycker Mia att boken vänder, där får man svar på att inledningsscenen betyder mycket. Mia tycker att det inte är så synd om kvinnan utan om sonen som ju är Joyce Carol Oates pappa. Han får aldrig märkas eller synas och han blir hela tiden nedtryckt trots att han har som en vulkan inom sig. Sonen får endast komma i självuttryck genom pianospelet aldrig annars, han får inte ens fråga om sin pappa. Mia undrar om Rebecka verkligen känner något för Gallagher eller om hon bara utnyttjar honom för att sonen ska få spela piano. Övriga svarar att hon förmodligen inte kan älska någon eftersom hon inte älskar sig själv. Mia tror att breven på slutet är autentiska, att författaren hittat dem.
Annica tyckte inledningsvis att boken var svår att komma in i, de första sidorna tog 5 dagar att läsa. Sedan blev boken spännande. Tragiskt att leva hela sitt liv i en lögn framförallt för sonen som inget visste. Mamman visste ju i alla fall mera om sin bakgrund. Om Rebecka hade erkänt att det var hennes bror hade hon varit tvungen att erkänna vem hon egentligen var. Hon har levt hela sitt liv i förnekelse och hon reagerade förmodligen instinktivt. Annika menar att hon förmodligen reagerat på ett liknande sätt själv. Annika tycker att boken var bra.
Sara tycker inte att sonen och mamman fick bra kontakt på slutet utan att de gled ifrån varandra mer och mer. Rebecka levde någon sorts "fasadliv". Sara sökte hela tiden efter en vettigare relation, Rebecka nekade hela tiden alla män som var kära i henne. Hon trodde att det skulle hända något positivt och att Frida skulle komma och hälsa på Rebecka. Sara ser ändå framför sig att Frida tar sig dit och avslöjar att Gallagher varit gift med hennes kusin, hon vill tro det. Sara vill att det ska hända lyckliga saker.
Anna hade läst boken innan, hon har en kompis som inte kunde förstå att Anna inte läst något av Joyce Carol Oates och lånade ut den till henne. Anna bestämde sig för att försöka läsa om boken men på ett annat sätt. Anna tycker att den delen med Rebeckas barndom är helt suverän, fascinerande att läsa om hur hon hade det. Vilket livsöde, otroligt! Nästa del av boken när hon frigör sig tycker Anna inte är lika bra. Hon tycker att Rebecka är en fantastisk mamma med tanke på att hon inte har några förebilder. Hon vet inte hur en mamma ska vara. På sidan 123 på 3:e stycket står det "Han hatar sig själv i mig och än mindre än att det är livet han hatar hos sina barn". Vad betyder det, vad är det hon tror att han tyckte? Pappan ser sig själv i Rebecka och det gör honom arg. Det är därför han är elak mot sina barn. Anna tycker att boken kunde ha varit mycket kortare.
Diana: "Det här var en lång bok..." Har sträckläst boken de senaste dagarna och har lyckats läsa ut boken. Hon tycker att slutet var lite konstigt, förstår det inte. Hon satt hemma och svor, hon hade tänkt att de skulle få träffas och tycker att det inte blev något slut. Diana känner att hon måste hem och fundera lite till. Boken var lite långtråkig, det skulle hända lite mer!
Michelle: Livet kan ju ibland vara tragiskt så Michelle önskar att alla böcker och filmer skulle sluta lyckligt. Det var lite svårt att komma in i boken. Det som fastnat är ensamheten, trots att Rebecka haft människor runt om kring sig som älskade henne kände hon sig så ensam. Det är så sorgligt. Alla delar i boken har tilltalat Michelle på olika sätt. Den skildrar ett liv i delar. Michelle tycker att boken genomsyras av ensamheten. Att gråta ensam är något av det ensammaste man kan bli. Michelle hade gärna läst boken långsammare och läst den under en längre tid. Det är så sorgligt att människor försöker hitta meningsfulla relationer i sitt liv när de inte lyckas.
Maria: "Boken finns inte på film!" Däremot finns det ett jättekonstigt klipp på Youtube. Klippet är gjort av två privatpersoner som en sorts trailer till boken. Maria tycker att de första 70 sidorna inte var så långa som övriga. Avsnitten om barndomen tycker hon var en mycket stark del, den har satt sig. Maria läser i färg och dofter och kan verkligen känna hur det ser ut och doftar i deras hus. Hon känner matflottet i stekpannan, ser hur stökigt det är och känner hur fuktigt det luktar och undrar varför de inte bodde i det andra huset. Den första delen var lång och tog aldrig slut men hon har ändå tyckt om den. Maria tyckte om boken.
Mias bok delades ut och ett maniskt rivande i papper uppstod! :) Vi fick boken Kvinnorna på stranden skriven av Tove Alsterdal. Det är hennes debutroman Mia har inte någon aning om vare sig författaren eller boken. Nästa gång ses vi hemma hos Mia, den 28/11 kl. 18.00.
Karin, som inte läst boken, har skrivit och fritt tolkat/misstolkat det som sagts. Hoppas att ni kan känna igen er i det jag skrivit! ;)
fredag 15 augusti 2014
The lies of Locke Lamora
The lies of Locke Lamora av Scott Lynch
Vi träffas hemma hos Karin och överraskas av en härligt rolig kräftskiva. Många skratt och tokigheter när detta knasiga gäng träffas. Ju fler nubbar som intogs ju roligare blev det. Vi firar även Diana som i morgon fyller 30 år (klockan 11.23 :-)
Diana börjar med att lite halvskamset berätta att hon inte kommit speciellt långt i boken. Den känns lite tung och mörk, säger hon. Hon använder även ordet "lortig" och tycker att den påminner om Oliver Twist.
Annika bytte läsning mot lyssning. Hon håller med Diana om ordet lortig. Att barnen inte behandlas bra berör henne och hon klarar inte att fortsätta läsa boken. Boken är svår att läsa och det har gjort att hon verkligen kan förstå de elever som har svårt att komma igenom vissa böcker.
Michelle har dåligt samvete för att inte heller hon har kommit igenom boken. Hon har verkligen försökt men har inte klarat det. Hon är spänd på att veta vad den faktiskt handlar om.
Anneli berättar att hon kämpat med att komma in i boken men att hon fastnat på många ord. Hon har tagit hjälp av dottern som hjälpt till att slå upp de ord som varit för svåra. Trots att hon inte alltid förstått har hon läst på och med hjälp av dialogerna har det flutit på mycket lättare. Hon tycker att den är lortig, mörk och att många helt plötsligt börjat dö. Det är mycket som är läskigt. Hon är nyfiken på fortsättningen och vill gärna läsa färdigt boken.
Maria har inte läst färdigt boken. I början av sommaren gjordes många tappra försök. Ganska snart snubblade hon över ord som kändes som rena fantasiorden och gjorde därför handlingen mycket svår att förstå. Fantasyböcker har aldrig intresserat henne och därför har den här boken varit extra tung att sätta sig in i.
Karin har under sommaren funderat lite över att det kanske är en för svår bok hon valt. Efter ett tag började hon söka efter boken som ljudbok och upptäckte att hennes son hade boken på sin dator. Handlingen verkar vara riktad till killar som spelar datorspel med tanke på det våld som förekommer. Det som är otäckt skummar hon snabbt över. Boken är färdigläst och menar att det egentligen inte finns något slut. Hon är nyfiken på Lockes pappa.
Lovisa har varit så säker på att hon klarar engelskan men efter den här boken blir hon osäker. Hon har googlat efter ljudboken och fick till slut ljudfilerna så hon kunnat "läsa" vidare. Efter två dagars föreläsning på engelska känner hon självförtroendet komma tillbaka. Från diss till hiss blir betyget på boken, dock kommer hon inte läsa ut boken.
Madde har något att säga! Jippi! Hon gillar fantasy men det gick nästan till överdrift eftersom inget gick att känna igen sig i. En grym värld där barnen förslavades kändes så överdrivet. Hon tycker att Locke är väldigt grym som till exempel hugger av fingrar och tunga. Vidriga detaljer som hon gärna hoppade över. Madde valde att läsa boken på svenska istället. Då kändes boken som en ungdomsbok och det blev mycket lättare att läsa.
Mia är en erfaren fantasyläsare och gillar den här genren. Dock lite trögt att komma in i den. Om det är denna genre som våra tonårspojkar läser betyder det att vi har väldigt duktiga läsare. Här finns beskrivningar som ska leda vidare mot händelser som ska göra Locke Lamora stor. Mia jämför med boken Sagan om ringen med en enormt lång inledning och känner att denna bok är som en introduktion till något som komma skall. De beskrivningar som finns i den här boken är så detaljrika för att vi verkligen ska veta hur det ser ut. Ett sätt att ta sig igenom den här typen av beskrivningar är att hoppa över vissa delar.
Anna hade förmånen att läsa boken på svenska. Anna tyckte jättemycket om boken. Händelserna är kluriga och hon tycker om gänget "gentlemannarånarna". Hon brukar bläddra förbi miljöbeskrivningar men i den här boken läste hon allt. Hon bryr sig inte om de otäcka detaljerna utan tycker att det mer är en krydda till handligen. Handlingen snuddar vid verkligheten tycker Anna.
Det blev en lite annorlunda bokrunda ikväll eftersom många inte hade läst boken färdigt. De diskussioner vi brukar ha om de händelser som utspelar sig i boken blev inte lika omfattande.
Nästa bokträff blir den 10/10 hemma hos Sara, som tyvärr inte kunde vara med ikväll. Boken vi ska läsa är dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates.
Vi träffas hemma hos Karin och överraskas av en härligt rolig kräftskiva. Många skratt och tokigheter när detta knasiga gäng träffas. Ju fler nubbar som intogs ju roligare blev det. Vi firar även Diana som i morgon fyller 30 år (klockan 11.23 :-)
Diana börjar med att lite halvskamset berätta att hon inte kommit speciellt långt i boken. Den känns lite tung och mörk, säger hon. Hon använder även ordet "lortig" och tycker att den påminner om Oliver Twist.
Annika bytte läsning mot lyssning. Hon håller med Diana om ordet lortig. Att barnen inte behandlas bra berör henne och hon klarar inte att fortsätta läsa boken. Boken är svår att läsa och det har gjort att hon verkligen kan förstå de elever som har svårt att komma igenom vissa böcker.
Michelle har dåligt samvete för att inte heller hon har kommit igenom boken. Hon har verkligen försökt men har inte klarat det. Hon är spänd på att veta vad den faktiskt handlar om.
Anneli berättar att hon kämpat med att komma in i boken men att hon fastnat på många ord. Hon har tagit hjälp av dottern som hjälpt till att slå upp de ord som varit för svåra. Trots att hon inte alltid förstått har hon läst på och med hjälp av dialogerna har det flutit på mycket lättare. Hon tycker att den är lortig, mörk och att många helt plötsligt börjat dö. Det är mycket som är läskigt. Hon är nyfiken på fortsättningen och vill gärna läsa färdigt boken.
Maria har inte läst färdigt boken. I början av sommaren gjordes många tappra försök. Ganska snart snubblade hon över ord som kändes som rena fantasiorden och gjorde därför handlingen mycket svår att förstå. Fantasyböcker har aldrig intresserat henne och därför har den här boken varit extra tung att sätta sig in i.
Karin har under sommaren funderat lite över att det kanske är en för svår bok hon valt. Efter ett tag började hon söka efter boken som ljudbok och upptäckte att hennes son hade boken på sin dator. Handlingen verkar vara riktad till killar som spelar datorspel med tanke på det våld som förekommer. Det som är otäckt skummar hon snabbt över. Boken är färdigläst och menar att det egentligen inte finns något slut. Hon är nyfiken på Lockes pappa.
Lovisa har varit så säker på att hon klarar engelskan men efter den här boken blir hon osäker. Hon har googlat efter ljudboken och fick till slut ljudfilerna så hon kunnat "läsa" vidare. Efter två dagars föreläsning på engelska känner hon självförtroendet komma tillbaka. Från diss till hiss blir betyget på boken, dock kommer hon inte läsa ut boken.
Madde har något att säga! Jippi! Hon gillar fantasy men det gick nästan till överdrift eftersom inget gick att känna igen sig i. En grym värld där barnen förslavades kändes så överdrivet. Hon tycker att Locke är väldigt grym som till exempel hugger av fingrar och tunga. Vidriga detaljer som hon gärna hoppade över. Madde valde att läsa boken på svenska istället. Då kändes boken som en ungdomsbok och det blev mycket lättare att läsa.
Mia är en erfaren fantasyläsare och gillar den här genren. Dock lite trögt att komma in i den. Om det är denna genre som våra tonårspojkar läser betyder det att vi har väldigt duktiga läsare. Här finns beskrivningar som ska leda vidare mot händelser som ska göra Locke Lamora stor. Mia jämför med boken Sagan om ringen med en enormt lång inledning och känner att denna bok är som en introduktion till något som komma skall. De beskrivningar som finns i den här boken är så detaljrika för att vi verkligen ska veta hur det ser ut. Ett sätt att ta sig igenom den här typen av beskrivningar är att hoppa över vissa delar.
Anna hade förmånen att läsa boken på svenska. Anna tyckte jättemycket om boken. Händelserna är kluriga och hon tycker om gänget "gentlemannarånarna". Hon brukar bläddra förbi miljöbeskrivningar men i den här boken läste hon allt. Hon bryr sig inte om de otäcka detaljerna utan tycker att det mer är en krydda till handligen. Handlingen snuddar vid verkligheten tycker Anna.
Det blev en lite annorlunda bokrunda ikväll eftersom många inte hade läst boken färdigt. De diskussioner vi brukar ha om de händelser som utspelar sig i boken blev inte lika omfattande.
Nästa bokträff blir den 10/10 hemma hos Sara, som tyvärr inte kunde vara med ikväll. Boken vi ska läsa är dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)