Japansk afton

Idag är vi hemma hos mig (Diana) på Japansk afton i ära till att boken som vi läst utspelar sig i Japan. Vi har ätit 3- rätters, till förrätt åt vi hemlagad sushi, till varmrätt åt vi Yakiniku och till efterrätt åt vi Matchaglass (hemgjord glass smaksatt med grönt te).

Efter trevligt prat och skratt så förflyttade vi oss till vardagsrummet för att prata om hur vårt upplägg i bokklubben, att vi alla läser samma bok, är och såklart om boken.

Vi gick runt en runda och alla fick säga vad de tycker om upplägget.

Stommen i allas åsikter kring upplägget är att vi gärna läser samma bok, men att det är bokköparens beslut hur den vill göra om det blir efter genre, författare eller helt olika böcker.

Vi diskuterade också bloggens vara eller icke vara. Vi bestämde oss för att korta ner inläggen och sammanfatta och mer leva in i diskussionerna.

Våra sammanfattande kommentarer: 
Anna: Älskar lilla "ärtan".
Lovisa: Det var härligt att man fick insyn i en annan kultur, att få läsa en bok från andra sidan världen.
Mia: Jag tycker om författarens sätt att lita på sina läsare att lägga ut ledtrådarna så långsamt.
Karin: Den var fängslande och vackert skriven, oerhört frustrerande att det inte blev något slut.
Madelene: Jag tycker väldigt mycket om språket, det var avsnitt i boken som handlade om tid, om kriget i Japan allt flöt ihop och det var vacker.
Sara: Jag uppskattade för ovanlighetens skull att det hoppar mellan två personers olika världar.
Michelle: Jag tycker att det var roligt att läsa om det parellella tidsperspektivet, och att det var en bok som tog upp mycket sorg och tragedi. Jag gillade att det fanns med.
Annica: Skön berättarstil, fina karaktärer men boken fångade mig inte riktigt.
Anneli: Lätt att komma in i, skönt mjukt språk och jag är lockad till att läsa klart boken.
Diana: Jag tycker att boken var spännande, att det hände oväntade saker som gjorde att jag tappade hakan när man minst anade. Jag bara måste läsa vidare i de två andra delarna!

Michelle delar ut sin bok! Hon har valt en bok som hon vill läsa och som hon vill diskutera mer med oss om. Den nya boken heter Gone Girl av Gilian Flynn.

Värt att kämpa för

Ikväll är vi hemma hos mig, Lovisa. Alla är här, fantastiskt! Alla hittand, långt bort på i mörkaste Trollbäcken. Lite kall hitfärd verkar det ha varit men efter brasuppvärmning och kall välkomstglögg kommer värmen och allt snack igång. Oj vilken volym, stänger av bakgrundsmusiken.

Maria börjar uttala sig om boken. Hon har nästan läst hela.... Är den verklig? gör ungdomar såhär eller? smyga i buskarna? förstöra festen på det vis de gjorde? Gör ungdomar såhär, snacket både i skolan och med varandra, låter det såhär? Det finns mycket att prata om i boken. Lite för många historier och karaktärer.... för mycket miljöbeskrivningar i första stycket i varje kapitel. Det är ett aktuellt ämne och det som händer förekommer nog och behöver diskuteras men nja till boken.

Lovisa skriver idag och säger en massa saker som jag inte skriver.... Jag rekommenderar inte boken till varken vuxna eller ungdomar. Till vem är boken? så många skrivstilar och olika handlingar..... Nix!

Diana: -Lite hattigt och tvära kast. Vad handlar den om? händelsen eller klassen. De kommer in lite dikter, är det Mateus eller?.... Jag kanske måste läsa det igen? Mia inflikar att det behövs för att förstå sista kapitlet. Samtalet med farfar, om berättelsen hur han kom till Sverige är vacker. Boken slutade fint och det är ju sköna slutord om kärlek. Helhets intrycket är att den är sådär, lite hoppig. Författaren skulle hållit sig till den första händelsen.

Annelie: -Jag håller med den föregående talaren. Spretig. Ibland vardagsspråk men många sms-konversationer som är jobbiga att följa. Miljöerna känner jag igen mig mycket i. Jag är uppvuxen i samma område och jag vet precis vart handlingen är. Synen från ballkongen, höghus, låghus, ögonen är baden, badplatsen i början. Husen och gångvägarna emellan med trappuppgångarna och gårdarna. Precis där har jag växt upp. Baksidans berättelse av boken försvinner i boken. Boken är lättläst, jag är färdig i tid. Väderbeskrivningarna är inte så bra men roligt att få flashbak från sin egna skoltid och miljön där jag själv växte upp. Blandade känslor men lite to much.

Karin fortsätter att det var jobbig att det var en kollega. Jag tycket inte alls om den men hade förväntningar i början tills nu då jag ska säga vad jag tycket. Den är för mycket. Olika stilar blandade. Martyrlärarna är hemskt beskrivna. Om jag som vuxen tycker att språket är svårt vad ska då ungdomarna tycka. Jag tycker inte att historien var trovärdig, den blir platt! Inget djup i karaktärerna, Björn kunde fått en till dimension.  Jag har svårt men människor som är lite "för mer". Så känns boken.

Michelle tycket att det är inget problem att boken är från en kollega. Jag tror att han skulle vilja diskutera den... jag tycker inte om boken, den är så dålig. Jag tycker den är tråkig, irriterande. Jag undrar vad författaren, även om jag tänker bort att jag vet vem det är, måste sakna något.
Han får till vissa bitar och jag vill veta mer. Pulkåkningen med systern eller gängkänslan vid badet men författaren kämpar på att få in alla känslor, stilar, tider i en och samma bok. Varför skriver han inte av sig om en sak i taget. Flera noveller. Flygplanens återkommst blir för mycket, till och med på framsidan.

Värt att kämpa för, vad har de kämpat för.....kärlek, har de kämpat. Nej men det är ju mot lärarna säger Annica.... Värt att kämpa för är inte en passande titel. Maria lägger in att det finns många saker i boken förutom kärleken som ungdomarna kämpar för. Lärarna? övergreppet? osv. Jag tror att en tonåring kan hitta bitar i den här boken som man känner igen sig i och kan prata om men vad vill författarens egentligen förmedla. Jag missade nog budskapet. Ungdomslivet är kanske såhär splittrat. Maria tillägger att hennes tonårsson kanske hade gillat den om man tagit bort alla miljöskildringar och sms- konversationer.  Boken har inte följt mig eller hängt kvar hos mig.

Anna tycker om att läsa ungdomsböcker. Jag tycker att  boken var enkel och läsa. Jag kände igen mig från början med miljön. Att jag kände författaren var en krydda. Katarina Vännström är min favoritförfattare och hon skriver också om ett liknade övergrepp vilket gjorde mig väldigt besviken. Kärlekshistorien blir platt, han får inte riktigt till den utan skolsituationen blir fokus. Jättekul med miljöbeskrivningarna i början, lättläst. Andra gången fokuserade jag på beskrivningarna och de är ju jättefina och kunde vara vackra i en annan bok.

Idag har Madde skrivit namn på lappar till vilken ordning vi skall tala idag. Nytt för denna bokklubbskväll. Bra tycker jag. Nu är det Mias tur.

Jag har tagit fram många ungdomsböcker och denna är jättedålig. Den är inte trovärdig. Jan Björklundskapet blir bara fånig. Jag har läst den under tiden vi var kollegor och jag visste att jag måste kommentera den. Det enda som kan kommenteras är Jan Björklund för att det var en liknelse. Åtlöje till författaren s 24..... Mia läser och undrar hur många vet vilka är personerna i läser om? sidan 45, Mia läser...... det blir oerhört pretentiöst när författaren kommer på att göra en vacker beskrivning helt plötsligt, vad kom liknelserna ifrån. Nästa 126, till en tonåring skriva detta med tyngdbälte...fattar de något? sidan 285 får vi frågorna besvarade men orkar tonåringar detta? Kan vi ta denna författare på allvar. Författaren måste sluta pracka på sina budskap hela tiden. Han gör det lite för enkelt för sig och det känns inte som han har jobbat i skola eller med gymnasieelerver förut. Sid 170 har han kryddat precis som fröken vill, många adjektiv så blir läraren nöjd. Mitt sista hundöra sid 263, Mia läser........öppnar gymnasielever sig sådär? Mia läser.... Är eleven så objektiv som 16-åring. Kommer läsarna att tro på texten? Jag tycker att det är ett problem för att han bra är upp till kamp helt igenom. Vad vill han?

Sara känner igen sig. Miljöerna, årskullen. Hon funderar på om upplevelserna är självupplevda. Har övergreppet hänt på riktigt under min egna gymnasietid? Det är inte mitt gäng som beskrevs men jag känner igen mig och störde mig att det kan ha hänt i min omgivning och jag inte har en aning. Hade vi samma lärare, kompisar, parallellklasser? Obehagligt nu när jag läser hands bok. Jag ville ta mig igenom boken, den var lätt att läsa förutom dikterna, poesin som jag nu ikväll förstår att det är Mateus som tänker. Det störde mig för mycket att det var i min närmiljö.

Madde tar ordet, hennes lott drogs. Hon snabbade sig att läsa ut boken idag. Språket är inte så störande för mig. Jag väntade däremot hela tiden på att boken skall komma igång. Alla händelser beskrivs likadant, texten blir platt. Detta gör att handlingen blir platt även om skildringarna egentligen är jättefina.

Annica är sist ut idag. Jag håller med de tidigare talarna. Enkelt, elakt, platt och pretentiös. Han måste välja någon av alla grejer som han vill driva inte ta alla i sin bok. Jag känner väl igen mig i alla miljöskildringar, lärare och även namn på lärare stämmer. Jag läste boken snabbt och tyckte det var spännande eftersom jag växte upp samtidigt. Badhuset blev så personligt i slutet eftersom jag vet precis var de är. Boken var inte bra. Lättläst och rolig eftersom jag har varit i samma miljö under samma tid, men ingen bra litteratur. Platt! Värt att kämpa för handlar bara om auktoritet, lärarna, han vill säga att ungdomarna skall stå upp.

Phu, jobbigt att sitta vid datorn, bra jobbat alla ni som gjort detta innan mig. Kvällen och diskussionerna fortsätter, underbart! Vi fortsätter med lite vin och sockerfria popcorn... //Lovisa

Till nästa gång läser vi 1Q84 av den japanska författaren Haruki Murakami. Diana skall åka till Japan och har med tanke på detta valt författare. Vi träffas 13/3 men innan dess hinner vi med en öl-kväll!

Kvinnorna på stranden av Tove Alsterdal

Vi ses hemma hos Mia och efter en libanesisk meze och knäcktårta kastar vi oss nu över boken vi läst till den här gången, "Kvinnorna på stranden", Tove Alsterdals debutbok.

Anneli börjar och är nöjd med att hon har läst färdigt boken. Hon har haft svårt med det korthuggna språket och hon blev irriterad på på att en scenograf kunde gå från ett vanligt liv till att bli deckare. Det kändes för påhittat. När hon kom till slutet blev hon intresserad eftersom det dök upp ny information. Scenen på båten blev för mycket.

Anna hade läst boken tidigare och bestämde sig för att läsa boken noggrant den här andra gången. Det blev tungt efter halva boken. En vecka innan vi träffades tog hon upp den igen och då blev den intressantare. Över huvud taget håller inte historien, men för att vara svensk deckarförfattare håller hon högre klass på storyn än andra deckarförfattare.

Lovisa hänger på därifrån och hon undrar över titeln. Varför heter den "Kvinnorna på stranden" när det inte är några kvinnor på stranden? Många säger att alla kvinnorna har stranden gemensamt. Tvisten att mannen är svart är intressant för att den serveras mitt i. Hon tycker att det var en skön bok att läsa under terminen när man inte orkar så mycket annat.

Vi kom in i en intressant diskussion kring vad som händer en människa som är papperslös och som blir slav i en rik värld. Att även om Tove Alsterdal har skapat en Modesty Blaise i huvudkaraktären så är miljön omkring högst sannolik.

Michelle tyckte att boken var frustrerande för hon vill ha lyckliga slut och hon hoppades hela tiden att mannen på stranden var en annan man som hade en likadan tatuering. Hon är säker på att hon skulle göra samma sak om det var hennes man som råkade ut för detsamma som Patrick. Nätverket var läskigt och hon som var en förrädare. Det var en sorglig bok. Sorgen i att människor förråder varandra och behandlar varandra illa. Fast hennes liv slutade som städare så kunde hon vara stolt över att ha gjort sitt bästa för sin man och sitt ofödda barn.

Sara stördes av att Alain plötsligt kommer på att det är hennes man som måste ha legat på stranden. Boken kändes seg fram till resan till Portugal och sedan fick den en väldig fart. Sara är frustrerad över att systemet inte hjälper den som befinner sig i kris av något slag, att Alain inte kan hämta hjälp från någon annan. Hon hade alltid alternativet att resa hem och skapa sig ett lugnt liv, men det var modigt av henne att fortsätta.

Madde bara kom in i boken från det att Mary springer över vägen, det vill säga väldigt tidigt. Den kändes förutsägbar, men slutet var för öppet. Det finns för många alternativ efter slutet och det är jobbigt. Slutet ska vara förpackat.

Karin kunde inte läsa boken medan hennes man var borta för hon ville inte behöva gå ut med hunden, därför satte hon i sig boken väldigt fort. Hon hade i sig från början att mannen på stranden inte kunde vara en vanlig båtflykting. För Karin var boken mer en berättelse om människohandel och papperslösas situation. Man kan verkligen inte förvänta sig att få hjälp i världen. Bitarna när Alain är James Bond spelar ingen roll för det är historien om människorna som är viktiga.

Annica håller med Karin om mycket, att det viktiga är historien om människorna. Det var intressant att den svarta lyckades ta sig in i Sverige. Annica hade en ahaupplevelse kring framsidan som hon först trodde var stenar och så småningom förstod var en hand. Slutet var sorgligt eftersom hennes barn kommer att få samma livsöde som hon själv haft, att växa upp utan pappa.

Diana läste den här boken snabbast av alla böcker vi läst och det var för att den var spännande. Hon blev också förvånad över att Alains man var svart. Diana håller inte med om att det var för korta meningar. Diana tyckte att det var ett spännande slut för att man får tänka själv, men inte så himla länge. Kul att hon hamnade på en teater igen. Diana är fascinerad av den där hemliga världen som vi andra inte vet så mycket om, typ maffia.

Mia tycker att Tove Alsterdal är en duktig researcher och att hon sätter fingret på något som vi i den rika världen behöver förhålla oss till och att Modesty Blaise inte spelar så stor för att historien om hur de papperslösa behandlas är det viktiga. Slutet är bäst för att det inte kan bli ett lyckligt slut när man petat på maktens strukturer.

Nästa gång ska vi ses hos Lovisa och tills dess ska vi ha läst "Värt att kämpa för" av Pelle Sunvisson, vår före detta kollega. Det är en ungdomsbok. och vi ses fredagen den 9 januari klockan 18.00.

Dödgrävarens dotter

Denna gång har vi träffats hemma hos Sara. Vi fick en fantastiskt god middag bestående av kycklinggryta och ris med en massa goda tilltugg, banan, ananas, jordnötter, russin mm. Till förrätt åt vi Civici och efterrätten var en fantastisk vit choklad mousse. Vi saknar i kväll Madde som ligger hemma sjuk, krya på dig!!!

Vi har läst boken Dödgrävarens dotter skriven av Joyce Carol Oates.

Sara visste inte riktigt vilken bok hon skulle välja så hon googlade på bokklubbstips och föll snabbt för denna. Hon läste Anne Franks Dagbok som barn och tyckte att denna bok liknade så till vida att det fanns många sorgliga karaktärer.

Anneli har bara ett par sidor kvar och tycker att hon trots att det inte händer så mycket fastnat i boken. Hon fascineras av kvinnoödena i boken och blir nästan lite förbannad när hon läser hur kvinnorna behandlas och undrar varför karaktären inte sätter ned foten och säger ifrån. Anneli önskar att det skulle ha hänt lite mer i boken. Hon har längtat och sett fram emot att läsa boken.

Lovisa har inte hunnit sammanfatta boken för sig själv hon hade velat smälta boken och tänka efter lite själv. Hon tycker att karaktären är en fin mor men att hon själv sätter sig själv i underläge. Hon vill inte bli Rebecka för hon vet väl inte själv vem hon är. Hennes mamma tar inte något ansvar men hon har säkert en massa saker med sig i sitt bagage. Det är en fin bok men det kunde hända mer, nu hoppade Lovisa över sidor då det inte hände så mycket.

Mia tycker att boken inleddes på ett väldigt långsamt sätt och hon var riktigt upprörd och hade inre monologer med Joyce Carol Oates. Från sidan 528 tycker Mia att boken vänder, där får man svar på att inledningsscenen betyder mycket. Mia tycker att det inte är så synd om kvinnan utan om sonen som ju är Joyce Carol Oates pappa. Han får aldrig märkas eller synas och han blir hela tiden nedtryckt trots att han har som en vulkan inom sig. Sonen får endast komma i självuttryck genom pianospelet aldrig annars, han får inte ens fråga om sin pappa. Mia undrar om Rebecka verkligen känner något för Gallagher eller om hon bara utnyttjar honom för att sonen ska få spela piano. Övriga svarar att hon förmodligen inte kan älska någon eftersom hon inte älskar sig själv. Mia tror att breven på slutet är autentiska, att författaren hittat dem.

Annica tyckte inledningsvis att boken var svår att komma in i, de första sidorna tog 5 dagar att läsa. Sedan blev boken spännande. Tragiskt att leva hela sitt liv i en lögn framförallt för sonen som inget visste. Mamman visste ju i alla fall mera om sin bakgrund. Om Rebecka hade erkänt att det var hennes bror hade hon varit tvungen att erkänna vem hon egentligen var. Hon har levt hela sitt liv i förnekelse och hon reagerade förmodligen instinktivt. Annika menar att hon förmodligen reagerat på ett liknande sätt själv. Annika tycker att boken var bra.

Sara tycker inte att sonen och mamman fick bra kontakt på slutet utan att de gled ifrån varandra mer och mer. Rebecka levde någon sorts "fasadliv". Sara sökte hela tiden efter en vettigare relation, Rebecka  nekade hela tiden alla män som var kära i henne. Hon trodde att det skulle hända något positivt och att Frida skulle komma och hälsa på Rebecka. Sara ser ändå framför sig att Frida tar sig dit och avslöjar att Gallagher varit gift med hennes kusin, hon vill tro det. Sara vill att det ska hända lyckliga saker.

Anna hade läst boken innan, hon har en kompis som inte kunde förstå att Anna inte läst något av Joyce Carol Oates och lånade ut den till henne. Anna bestämde sig för att försöka läsa om boken men på ett annat sätt. Anna tycker att den delen med Rebeckas barndom är helt suverän, fascinerande att läsa om hur hon hade det. Vilket livsöde, otroligt! Nästa del av boken när hon frigör sig tycker Anna inte är lika bra. Hon tycker att Rebecka är en fantastisk mamma med tanke på att hon inte har några förebilder. Hon vet inte hur en mamma ska vara. På sidan 123 på 3:e stycket står det "Han hatar sig själv i mig och än mindre än att det är livet han hatar hos sina barn". Vad betyder det, vad är det hon tror att han tyckte? Pappan ser sig själv i Rebecka och det gör honom arg. Det är därför han är elak mot sina barn. Anna tycker att boken kunde ha varit mycket kortare.

Diana: "Det här var en lång bok..." Har sträckläst boken de senaste dagarna och har lyckats läsa ut boken. Hon tycker att slutet var lite konstigt, förstår det inte. Hon satt hemma och svor, hon hade tänkt att de skulle få träffas och tycker att det inte blev något slut. Diana känner att hon måste hem och fundera lite till. Boken var lite långtråkig, det skulle hända lite mer!

Michelle: Livet kan ju ibland vara tragiskt så Michelle önskar att alla böcker och filmer skulle sluta lyckligt. Det var lite svårt att komma in i boken. Det som fastnat är ensamheten, trots att Rebecka haft människor runt om kring sig som älskade henne kände hon sig så ensam. Det är så sorgligt. Alla delar i boken har tilltalat Michelle på olika sätt. Den skildrar ett liv i delar. Michelle tycker att boken genomsyras av ensamheten. Att gråta ensam är något av det ensammaste man kan bli. Michelle hade gärna läst boken långsammare och läst den under en längre tid. Det är så sorgligt att människor försöker hitta meningsfulla relationer i sitt liv när de inte lyckas.

Maria: "Boken finns inte på film!" Däremot finns det ett jättekonstigt klipp på Youtube. Klippet är gjort av två privatpersoner som en sorts trailer till boken. Maria tycker att de första 70 sidorna inte var så långa som övriga. Avsnitten om barndomen  tycker hon var en mycket stark del, den har satt sig. Maria läser i färg och dofter och kan verkligen känna hur det ser ut och doftar i deras hus. Hon känner matflottet i stekpannan, ser hur stökigt det är och känner hur fuktigt det luktar och undrar varför de inte bodde i det andra huset. Den första delen var lång och tog aldrig slut men hon har ändå tyckt om den. Maria tyckte om boken.


Mias bok delades ut och ett maniskt rivande i papper uppstod! :) Vi fick boken Kvinnorna på stranden skriven av Tove Alsterdal. Det är hennes debutroman Mia har inte någon aning om vare sig författaren eller boken. Nästa gång ses vi hemma hos Mia, den 28/11 kl. 18.00.

Karin, som inte läst boken, har skrivit och fritt tolkat/misstolkat det som sagts. Hoppas att ni kan känna igen er i det jag skrivit! ;)

The lies of Locke Lamora

The lies of Locke Lamora av Scott Lynch

Vi träffas hemma hos Karin och överraskas av en härligt rolig kräftskiva. Många skratt och tokigheter när detta knasiga gäng träffas. Ju fler nubbar som intogs ju roligare blev det. Vi firar även Diana som i morgon fyller 30 år (klockan 11.23 :-)

Diana börjar med att lite halvskamset berätta att hon inte kommit speciellt långt i boken. Den känns lite tung och mörk, säger hon. Hon använder även ordet "lortig" och tycker att den påminner om Oliver Twist.

Annika bytte läsning mot lyssning. Hon håller med Diana om ordet lortig. Att barnen inte behandlas bra berör henne och hon klarar inte att fortsätta läsa boken. Boken är svår att läsa och det har gjort att hon verkligen kan förstå de elever som har svårt att komma igenom vissa böcker.

Michelle har dåligt samvete för att inte heller hon har kommit igenom boken. Hon har verkligen försökt men har inte klarat det. Hon är spänd på att veta vad den faktiskt handlar om.

Anneli berättar att hon kämpat med att komma in i boken men att hon fastnat på många ord. Hon har tagit hjälp av dottern som hjälpt till att slå upp de ord som varit för svåra. Trots att hon inte alltid förstått har hon läst på och med hjälp av dialogerna har det flutit på mycket lättare. Hon tycker att den är lortig, mörk och att många helt plötsligt börjat dö. Det är mycket som är läskigt. Hon är nyfiken på fortsättningen och vill gärna läsa färdigt boken.

Maria har inte läst färdigt boken. I början av sommaren gjordes många tappra försök. Ganska snart snubblade hon över ord som kändes som rena fantasiorden och gjorde därför handlingen mycket svår att förstå. Fantasyböcker har aldrig intresserat henne och därför har den här boken varit extra tung att sätta sig in i.

Karin har under sommaren funderat lite över att det kanske är en för svår bok hon valt. Efter ett tag började hon söka efter boken som ljudbok och upptäckte att hennes son hade boken på sin dator. Handlingen verkar vara riktad till killar som spelar datorspel med tanke på det våld som förekommer. Det som är otäckt skummar hon snabbt över. Boken är färdigläst och menar att det egentligen inte finns något slut. Hon är nyfiken på Lockes pappa.

Lovisa har varit så säker på att hon klarar engelskan men efter den här boken blir hon osäker. Hon har googlat efter ljudboken och fick till slut ljudfilerna så hon kunnat "läsa" vidare. Efter två dagars föreläsning på engelska känner hon självförtroendet komma tillbaka. Från diss till hiss blir betyget på boken, dock kommer hon inte läsa ut boken.

Madde har något att säga! Jippi! Hon gillar fantasy men det gick nästan till överdrift eftersom inget gick att känna igen sig i. En grym värld där barnen förslavades kändes så överdrivet. Hon tycker att Locke är väldigt grym som till exempel hugger av fingrar och tunga. Vidriga detaljer  som hon gärna hoppade över. Madde valde att läsa boken på svenska istället. Då kändes boken som en ungdomsbok och det blev mycket lättare att läsa.

Mia är en erfaren fantasyläsare och gillar den här genren. Dock lite trögt att komma in i den. Om det är denna genre som våra tonårspojkar läser betyder det att vi har väldigt duktiga läsare. Här finns beskrivningar som ska leda vidare mot händelser som ska göra Locke Lamora stor. Mia jämför med boken Sagan om ringen med en enormt lång inledning och känner att denna bok är som en introduktion till något som komma skall. De beskrivningar som finns i den här boken är så detaljrika för att vi verkligen ska veta hur det ser ut. Ett sätt att ta sig igenom den här typen av beskrivningar är att hoppa över vissa delar.

Anna hade förmånen att läsa boken på svenska. Anna tyckte jättemycket om boken. Händelserna är kluriga och hon tycker om gänget "gentlemannarånarna". Hon brukar bläddra förbi miljöbeskrivningar men i den här boken läste hon allt. Hon bryr sig inte om de otäcka detaljerna utan tycker att det mer är en krydda till handligen. Handlingen snuddar vid verkligheten tycker Anna.

Det blev en lite annorlunda bokrunda ikväll eftersom många inte hade läst boken färdigt. De diskussioner vi brukar ha om de händelser som utspelar sig i boken blev inte lika omfattande.

Nästa bokträff blir den 10/10 hemma hos Sara, som tyvärr inte kunde vara med ikväll. Boken vi ska läsa är dödgrävarens dotter av Joyce Carol Oates.

Våra allergier

Annica: Alla nöter utom mandlar, jordnätter och cashew
Lovisa: Gluten
Karin: Avocado, paprika, banan, ärtor
Michelle: Laktos, nötter utom jordnötter och mandel, stenfrukter (körsbär, persika, nektarin, äpple, päron, jordgubbar), morot

Little Bee

Vi är hos Annica i Trollbäcken och har ätit goda grillspett, en gudomlig potatisgratäng och till efterrätt chokladkaka och grädde. Nu kurar vi ihop oss med filtar och infravärme på hennes inglasade altan för att börja bokpratet, vi har ju lärt känna varandra och därmed har vi så mycket mer att prata om och delge varandra innan vi kommer till skott med det vi egentligen ses för...

Vi saknar Anneli idag och sänder all vår kärlek till henne i en svår stund.

Innan middagen hade Annica förberett tävlingar om mytologiska väsen och TV-seriemusik. Mycket uppskattat och roligt.

Boken vi läst är: "Little Bee" av Chris Cleave.
Vi går det gamla vanliga, och trevliga varvet.

Sara börjar och tycker att boken har varit bra som helhet och tycker väldigt mycket om boken. Hon hade velat lära känna mannen mer och veta hur och vad han tänkte. Eftersom boken gav två perspektiv saknades hans. Det var inget direkt som hon fastnade för men hon tycke om den, hon har 7 sidor kvar.....

Mia är glad att hon fick läsa om den och då få tid att suga på de fantastiska språket i boken. Författaren sätter så många ord på att förklara skillnaden mellan den Nigerianska byn och England. Hon har samtidigt läst självbiografin av Schibbye och Persson. Där vi ser att vårt välstånd är orsaken till det som sker "där borta". Hon älskar när Little Bee berättar men har svårare för Sarahs berättelse. Tycker den är ofantligt vacker och välskriven och ett mycket skickligt författarskap.

Diana tycker att författaren växlar mellan glädje och hemskheter vilket gjorde det spännande att läsa. Diana förstod först nu på bokklubben att hon dog. Och blev nu lite chockad. Diana ville ha 50 sidor till.

Madelene tycker det är en så trevlig social tillställning att ses och tyvärr får hon ett visst motstånd till att läsa när det finns en deadline. Men det hon har läst tycker hon är väldigt vackert skrivet. Hon säger att hon ska njuta av boken i sommar och påtalar än en gång att det är så trevligt att vi ses och har dessa kvällar.

Maria ska använda några av Mias ord, "Hur ska det gå?, hur ska det gå?". Boken var emellanåt tråkig men så hände det något intressant och då ville hon fortsätta läsa. Och när frågan kom upp gjorde det att Maria valde att ändå läsa vidare och då blev boken till trots lättläst. Saras beskrivningar kunde ibland bli långa och något tråkiga och då kunde Maria tröttna men läste på... Ett annat ord från Mia var "aningslöst" och det ordet tyckte hon kunde förklara mycket av hur Sarah var lite då och då. Maria väljer ut sidan 263 om viktigt det är att lyssna på hela en persons berättelse och se en hel människa. istället tycker vi synd om och då blir det inte en positiv känsla. Man ser lätt bara de tragiska sakerna och då hakar många upp sig på det och känslan blir då negativ. Maria frågar Annica om boken var som hon hade tänkt när hon valde boken. '

Annica svarar att det har att göra med hennes mamma som arbetat som barnmorska i ett segregerat område och då fått med sig mycket om den känslan av att vara olika. Fast såklart ändå inte utan att behandlas och ses som olika. Man tycker så lätt synd om exempelvis nyanlända elever, men de är så mycket mer än sorg och tragedi. Boken är samhällskritisk och det tycker hon om. Hon läste ut boken på två dagar men skulle gärna läsa om den. Hon tycker mycket om Little Bees berättarperspektiv och stör sig något på att Sarah är naiv. Bra att den är samhällskritisk. Hur många känner vi som är flyktingar och hur många är våra vänner och hur många känner vi?

Anna flyttade till Stockholm när de var väldigt unga och flyttade då till ett relativt invandrartätt område. Där fick de vänner som kom från Polen och Jugoslavien. Anna tycker att man blev rikare av att lyssna på vad de har att berätta. Vad lika man ändå blir när man inte har några vänner. Det är så viktigt. Hon tyckte att boken hade många aspekter. Att det växlade mellan olika perspektiv var intressant och det är kul att läsa böcker som gör en nyfiken. Men hon hade hellre läst om en renodlad bok som handlade om bara Little Bee. Hon tyckte inte riktigt om matchningen mellan de olika karaktärerna. Men hoon tyckte om boken och ville inte heller riktigt förstå slutat och att Little Bee dog utan ville att det skulle vara som ett öppet slut där det finns en möjlighet till fortsättning.

Lovisa var glad att läsa om den, och letade upp scenen där fingret blev avhugget och vad det egentligen var som hände. Varför blir de dessa två världar i boken. I och U_ lands problemen möts i boken och hör ändå ihop. Det är svårt att förklara skillnaden, därför det ser de facto ut så. Att vi väljer skor och andra springer för att överleva. Hon gillade att det var skrivet ur de två olika perspektiven. i slutet på boken står det om Andrews död på sid 297. Annica förstod först nu när vi diskuterar att Little Bee var där när Andrew dog. Hon gillar att Little Bee är så bra med Charlie, (Batman).

Michelle är glad att hon läste boken och har lyssnat noga på det som sagts. Boken var för henne tung och sorglig och har lämnat en tyngd i hjärtat. Det var en bra bok och hon kommer läsa den igen fast att slutat var så hemsk att man bara vill gråta.

Karin avslutar med att berätta att hon tyckte om boken men hade känslan av att vilja veta mer om hur det är att vara flykting i England. Man förstod ju någonstans hur det skulle sluta och fast man vill och önskar är det ju inte så att det alltid blir lyckliga slut. Men hon funderar på att läsa om den för hon sträckläste de. Dock har hon missat det vackra språket. Mia rekommenderar detta! Eftersom Karin  arbetat nära andra kulturer och då tänkte hon ha ett sådant tema på sin bok, men sedan ändrade hon sig....Vi är nu spända på att se vilken bok Karin valt åt oss över sommaren.... Några får den på engelska och några på svenska.

Det blev, ta da! "The Lies of Locke Lamora" Eller Locke Lamoras lögner på svenska.....

Vi ses igen i augusti!